Ännu ett kommunikativt haveri

Först något om bakgrunden. Årets kyrkomöte beslutade att uppdra åt kyrkostyrelsen att ”lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid”. Att beslutet var kontroversiellt förstod nog alla – att antyda att Israel bedriver apartheid är enligt somliga definitioner ett uttryck för antisemitism. Reaktionerna lät heller inte vänta på sig.

De finns som välkomnat beslutet. Men det är främst kritikerna som har hörts. Judiska företrädare och grupper, som ambassadör Ziv Nevo Kulman, Judiska Centralrådet och Vänskapsförbundet Sverige-Israel har uttryckt förvåning och förfäran. Dessutom har en rad ledar-, debattsidor och sociala medier fyllts av indignerade inlägg.

För egen del är det, som sagt, mest sorgesamt och ett antal frågor som dröjer sig kvar. Flera har jag ställt tidigare. Andra är nya.

1. Varför Israel?

Somliga menar att den här motionen är ett svar på det rop som kommer från palestinska kristna. Samtidigt tycks det finnas en ensidig hang up på Israel som förbryllar. Alldeles särskilt då Israel är en av få demokratier i den regionen och att världen i övrigt är full av stater där folkrätten negligeras. Så vitt jag förstår arbetar dessutom i Israel israeliska araber och judar sida vid sida vid sjukhus, universitet och i parlamentet och det råder yttrande- och rörelsefrihet i landet.

2. Varför Svenska kyrkan?

Att som kyrka har ett särskilt intresse för det heliga landet må vara en sak. Kyrkans identitet och historia hör nära samman med Israel. Ändå är det väldigt oklart varför Svenska kyrkan ska agera utrikespolitisk utredare. Det borde finnas gott om andra organ som kan ta på sig den rollen, till exempel UD eller Sida. Svenska kyrkan borde ägna krafterna åt annat. Dels har kyrkan nog med utmaningar att ta tag i på hemmaplan. Och dels har vi som luthersk kyrka en högst problematisk historia vad gäller antisemitism och behöver därför vara försiktiga i våra göranden.

3. Hur tänker biskoparna?

Vi har kommit att vänja oss vid att biskoparnas roll är en smula oklar i Svenska kyrkan. Det faktum att biskoparna har närvaroplikt i kyrkomötet men saknar rösträtt är en sådan sak. Biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, var den ende biskopen som på sittande möte tog bladet från munnen och tydligt pläderade mot förslaget. Därefter har han fått eldunderstöd av en rad kollegor: Åke Bonnier, Martin Modéus, Andreas Holmberg och Antje Jackelén. Några invändningar har varit formulerade i väldigt skarpa ordalag. Det är bra. Men det är också så dags. Många önskar naturligtvis att reaktionen kom tidigare. En följdfråga blir vad övriga biskopsmötet anser: finns en motsättning inom gruppen eller är det bara tyst? Varför då, i så fall?

4. Varför har vi ens en läronämnd?

Läronämnden erbjuds att yttra sig över de motioner som kommer till Kyrkomötet. Här deltar alla biskopar och nämnden har en viktig funktion, att i en episkopal kyrka ge de förtroendevalda teologisk input inför att de ska fatta sina beslut. Men ibland har läronämnden känts defensiv och inte tagit de diskussioner som man hade kunnat önska, vilket denna sida tidigare påtalat. Också i det här fallet kan nämndens agerande ifrågasättas.

Några av arkitekterna bakom ursprungsmotionen, Anna Karin Hammar och Daniel Tisell, ställer frågan varför läronämnden inte yttrade sig om motionen före kyrkomötet. De menar att eftersom man ”avstått från att yttra sig i denna fråga är det uppenbart att den inte betraktats som en lärofråga” (KT 28/11). Det är en relevant fråga och man undrar hur motionen kunde slinka igenom okommenterad. Nog borde en läronämnd i en luthersk kyrka ha något att säga om en motion av detta slag, kanske utifrån sin antijudiska historia eller tvåregementsläran. Varför gör man inte det?

5. Hur länge?

Detta är tredje gången bara i år som kyrkan måste städa upp efter sig själv. Åtminstone tre beslut har landat alldeles fel och på goda grunder kommit att ifrågasättas.

Först i april, när kyrkostyrelsen offentliggjorde sitt spontanremissvar till delbetänkandet Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap. Det var som att taket ramlade in. Inte så mycket i sakfrågan som i hanteringen och vem som talar i Svenska kyrkans namn. Är inte kyrkan något mer än och annat än en tyckande remissinstans, undrade många? Nästa gång var det i juni, när det så kallade transbrevet publicerades på Västerås stifts officiella hemsida. Inte heller denna gång var sakfrågan det stora problemet utan återigen hanteringen, men också den aggressiva tonaliteten mot media och oliktänkande. Och nu i november kom kyrkomötets apartheid-beslut.

Gemensamt för alla dessa affärer är att kyrkans eget agerande leder till kommunikativa haverier som påkallar massiva räddningsaktioner från diverse håll. Allt för att berätta vad kyrkan egentligen menar eller absolut inte avser. Från ett organisations- och varumärkesperspektiv tangerar det hela ett rent självskadebeteende. Detta behöver få ett slut.

6. Vad säger samerna?

Tajmingen för apartheid-affären var inte idealisk. För det var när det gamla och nya kyrkomötet under högtidliga former samlades i en överfull Uppsala domkyrka för att fira högtidsgudstjänst, där den officiella ursäkten från Svenska kyrkan till det samiska folket för oförrätter begångna i historien framfördes, som de sociala medierna exploderade med beskyllningar om att Svenska kyrkans kyrkomöte präglas av antisemitism. Snacka om usel tajming. Det är beklagligt att kunna konstatera att kyrkans försoning med samerna till stora delar kom att överskuggas av en fördjupad konflikt mellan det judiska folket och delar av Svenska kyrkan.

Jonas Eek