Är det självklart att kyrkan är huvudman?

Överallt i vårt land, utom i Stockholms och Tranås kommuner, är det Svenska kyrkans församlingar som är huvudmän för samhällets begravningsverksamhet. Med begravningsverksamhet menar vi här inte begravningsgudstjänster och andra ceremonier vid livets slut, utan alla folkbokfördas lagstadgade rätt att få en plats i jorden, om så önskas efter kremation, på en begravningsplats som sköts så väl att döden, de avlidna och sorgen hålls i helgd.

I boken Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan - ett samhällsansvar i tiden? (Verbum 2018) diskuterar vi hur tidsenlig dagens ordning är och vi hoppas att alla ansvariga inom såväl politik som kyrka vill samtala om saken.

Historiskt sett är det kyrkliga huvudmannaskapet inget konstigt. Vi levde förr i ett enhetssamhälle där kristendom och kyrka fungerade som ett sammanhållande kitt. Men det var rätt länge sedan. I den politiska kompromiss som låg bakom relationsförändringen mellan kyrka och stat år 2000 var en viktig byggsten att de kyrkliga församlingarnas huvudmannaskap över begravningsverksamheten skulle bestå. Sedan dess har samhället förändrats dramatiskt till att bli mångkulturellt och mångreligiöst. Inom sex år beräknas mindre än hälften av landets invånare vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Ett argument som brukar anföras för att Svenska kyrkans församlingar ska vara begravningshuvudmän är att det ligger nära till hands då man som trossamfund anordnar begravningsgudstjänster, är van att möta sörjande och bedriver själavård i sammanhanget. För den som inte är medlem i Svenska kyrkan torde det framstå som lika logiskt att trossamfundet skulle sköta samhällets förlossningsvård när man ändå anordnar dop och välsignelseakter över barn. Och, som en av de intervjuade i boken frågar sig, varför skulle en buddhist vända sig till Svenska kyrkan med sitt sorgearbete?

Svenska kyrkans församlingar sköter på många sätt samhällsuppgiften bra, men det finns stora och uppenbara demokratibrister som inte enbart är församlingarnas fel. Samhällets tillsyn över att begravningsverksamheten kommer alla till del på ett likvärdigt sätt, medlemmar i Svenska kyrkan eller ej, haltar betänkligt. Och på många håll tar inte Svenska kyrkans församlingar det ansvar man rimligen har för att säkerställa att alla medborgare, medlemmar eller ej, har tillgång till samhällsinformation om livets slut.

Principiella överväganden om hur vi bygger samhället, frågor om vad som är eller borde vara kyrkans identitet och praktiska brister utgör bakgrunden till att vi skrivit en bok som vi hoppas ska bli utgångspunkt för samtal om samhällsansvaret bland förtroendevalda inom Svenska kyrkan och bland samhällsintresserade, politiker till exempel.

Själva avstår vi från att ta ställning till hur huvudmannaskapet eventuellt borde förändras, men vi diskuterar de alternativ som finns till buds: Status quo, ett renodlat kommunalt huvudmannaskap eller den så kallade Myrdalska kompromissen med kommunalt huvudmannaskap i botten men kyrkligt utförarskap på orter där det ännu uppfattas som tidsenligt.