Att bli sedd är det första steget till ansvar

REPLIK

I Kyrkans tidning (29/2) skriver 11 kyrkoherdar om rekrytering till kyrklig profiltjänst. Kyrkoherdarna lyfter fram flera goda idéer. Tyvärr har de missat den viktigaste: att stärka församlingen som den viktigaste rekryterande miljön.

I mitten av maj 1991, någon vecka efter min egen konfirmation, ringde min konfirmandpräst Inga-Lena mig och bad att jag skulle följa med som ledare på sommarens konfirmandläger. När jag svarade att det inte går, ”konfirmanderna är ju mina klasskompisar”, svarade Inga-Lena med fyra korta ord: ”Jag litar på dig”. För mig har de fyra orden burit mig genom mitt kyrkliga engagemang.

I Svenska kyrkan är vi duktiga på att beskriva utmaningar, men sämre på att göra något åt dem. I stället för att gång på gång upprepa att rekryteringsläget är akut vidtar Växjö stift konkreta åtgärder. Under några år har vi sett ett ökat antal människor som vill gå in i någon av de fyra profilyrkena. Vad beror det på? Låt mig ge sex korta exempel hämtade ur ”Framtidstro”, Växjö stifts program för kallelse och rekrytering:

1. Vi har åter börjat tala om kallelse och rekrytering. Uttrycket ”församlingen som den viktigaste rekryterande miljön” och målbilden ”dubbelt så många blivande präster och tre gånger så många blivande kyrkomusiker” har satt sig.

2. Växjö stifts trainee-program ger resultat. 25 procent av de unga vuxna som har varit traineer har nu, eller är på väg mot, kyrklig tjänst.

3. På Svenska kyrkans grundkurs och på vår stiftsgemensamma utbildning för unga konfirmandledare för vi återkommande samtal om kallelse och rekrytering.

4. Varje år bjuder biskopen in nyfikna på kyrklig profiltjänst till en samling. Det första året kom 20, det andra 40 och i år kom nästan 90 personer.

5. Stiftsorganisationen möter under våren 15 procent av stiftets församlingsarbetslag för ett processarbete kring församlingen som den viktigaste rekryterande miljön.

6. I stiftets församlingar finns snart 100 unga orgelelever. Varje år spelar några av dessa på en konsert i Växjö domkyrka följt av tårtkalas på biskopsgården.

Gemensamt för alla dessa insatser är att rekryteringsarbetet börjar i församlingen. I en mylla där vi frikostigt delar med oss av våra egna berättelser om vägen till kyrkligt medarbetarskap kan nya sådana berättelser formas. Stiftsorganisationen kan bara fungera som katalysator för den längtan som redan har slagit rot i församlingslivet.

Biskopens engagemang och närvaro, inte minst i mötet med ungdomar och unga vuxna, är en viktig förklaring till framgångarna i Växjö stift. Även om Svenska kyrkan kan behöva utforska nya vägar till prästvigning får inte väntan på att ”någon annan ska göra något någon gång” hindra ett levande arbete med kallelse och rekrytering i varje församling. När jag frågar människor om deras väg till kyrkligt medarbetarskap (som ideell, förtroendevald eller anställd) får jag nästan alltid samma svar: ”någon såg mig” eller ”någon frågade mig.”

Precis så var det för mig. Min konfirmationspräst Inga-Lena såg mig och frågade mig. Vilka personer finns i din närhet? När delade du själv senast din väg till kyrkligt medarbetarskap med någon annan? Vilka blivande kyrkliga medarbetare ser du? Vilka behöver du fråga?

Rickard Bonnevier, biträdande stiftsdirektor Växjö stift