REPLIK. Min makes begravning på en lördag samlade vänner från när och fjärran och blev en viktig del i sorgehanteringen, skriver Berit Andersson.
När min älskade make och livskamrat för ett par år sedan ganska hastigt dog, och vi skulle ordna med begravning, var en av våra viktiga tankar att ge möjlighet för så många som möjligt av våra nära vänner och släktingar att kunna vara med vid den högtiden.
Min make Paul hade under sin livstid alltid månat om sina nära och kära och ofta och varmt bjudit in dem även om avståndet i landet kunde vara långt. Då dök tanken på begravning på en lördag upp som det bästa alternativet, eftersom avståndet för så många som kunde tänkas komma var så långt.
Begravningsbyrån ställde fort upp och lovade all service och hjälp som är bruklig alla andra vardagar. Själva begravningsakten hölls i Pingstkyrkan i Sundsvall, där förmodligen aldrig tidigare en begravning genomförts en lördag, och för kontaktad officiant, musiker och sångsolister solister var lördag också OK.
Vid minnesstunden direkt efter begravningsgudstjänsten var vi cirka hundratalet personer samlade och fick glädjas åt många varma tal, hälsningar och sång.
Själva gravsättningen vid Selångers kyrka kunde dock inte äga rum förrän närmaste tisdag, men vi var då bara en liten skara samlad till den fina men korta minnesstund som ordnades i själva kyrkan före kistnedsättningen.
Jag upplevde stor frid och värdighet vid såväl begravning som minnesstund och kände mig så lycklig över att så många som bodde långt ifrån oss, från Skåne till Lappland, både ville och kunde delta, eftersom gudstjänsten genomfördes en lördag.
Faktiskt helt i linje med vad min make skulle ha velat. Det blev verkligen en viktig del av sorgehanteringen för både mig, vår storfamilj och våra vänner och en upplevelse jag faktiskt gärna i tanken återvänder till. Det kändes - och känns - som balsam för själen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR