De tror på Allah, vi tror på Gud?

Allah kan alltså inte vara ”vår Gud”. Då undrar jag: Till vilka refererar ”vår”? Med tanke på att många kristna har arabiska som modersmål kan det knappast syfta på kristna i allmänhet. Talar du arabiska och är troende så ber du till Allah, vare sig du är kristen, jude eller muslim. Alla kristna ryms därför inte i Borgs och Hugos ”vi”. Det verkar snarare vara ett ”vi” som avgränsas av de skandinaviska språken. De enda krist­na människorna som tror på just Gud är ju skandinaver. Finnarna tror ju till exempel inte på Gud, utan på Jumala. Går det att säga att Jumala är vår Gud?

Min poäng är inte en språklig spetsfundighet utan att lyfta fram hur Borgs och Hugos argumentation på ett farligt sätt skapar ett ”vi” genom uteslutning av den andre, i detta fall arabisktalande. Jag är medveten om att interreligiös samverkan är en verksamhet som rymmer många fallgropar, och det är därför helt i sin ordning att frågan diskuteras kritiskt. Men det blir ett problem om vi i diskussionen skapar och förstärker de stereotypa bilder av den andre som det interreligiösa arbetet vill motverka.

Hans Leander
doktorand i Nya testamentet,
präst i Svenska kyrkan