De väljer feg och omogen väg

Däremot är jag osäker på vems ärenden skribenterna går och vem som egentligen satt agendan.
Dialogen kring vår kristna identitet saknas dock inte och jag upplever den som ytterst livaktig sedan en lång tid tillbaka. Den dialog man nu bjuder in till och som man menar sig sakna utgår från antagandet att vi som dagligen arbetar i mötet med andra religioner är aningslösa, rädda för att ta ställning och vaga i våra kristna konturer. Det är inte bara en generalisering utan grund, utan också en dålig ingång om det är dialog man söker.

I artikeln beskriver man en situation i ett öppet andaktsrum på en icke nämnd högskola där kvinnor tvingats lämna rummet när manliga muslimer vill be. Situationen låter inte orimlig men har väldigt lite med religionsdialog att göra. På Malmö högskola har vi för närvarande tre stilla rum vilka står öppna för alla oavsett kön, religion, sexuell läggning etc. Och det är varken gulligt eller fritt från konflikter. Malmö högskola är huvudman för de stilla rummen men Universitetskyrkan har ett informellt ansvar att till viss del förvalta rummen. Så ser det ut på många högskolor, sjukhus, fängelser etc. Att ständigt hitta vägar att dela ett rum för andlighet tillsammans blir också en manifestation. Man kan tycka vad man vill om det mångkulturella och mångreligiösa samhället, men vi lever mitt i det och kommer hädanefter alltid att göra det. Det kommer varken att vara gulligt eller fritt från konflikter.

På sin blogg uttrycker skribenterna att de med sina åsikter utmålas som sverigedemokrater av de politiskt korrekta svenskkyrkliga belackarna. Jag känner varken Borg eller Hugo men tänker mig inte att de är sverigedemokrater, men jag undrar vem som packat deras väska när de tittade bort. I likhet med Helena Edlunds uppmärksammade inlägg har Borg och Hugo en retorik och ett drama med tre aktörer. Å ena sidan aningslösa och trosljumma Svenska kyrkan och å andra sidan listiga, blodtörstande och primitiva muslimer. Däremellan ställer de sig själva som sanningssägare och barn längs den nakne kejsarens paradväg.

Polarisering är en lockande retorik när vi ställs inför vår egen identitet, men samtidigt en feg och omogen väg. Och här tangerar Borg och Hugo Sverigedemokraternas världsbild vare sig de vill eller inte. Jag välkomnar en salt dialog om vår kristna identitet, vårt ansvar i mötet med den andre och ser att här finns mycket för oss att ompröva och utveckla. Men jag undanber mig förenklingarna och omskrivningarna. På frågan om varför han inte spelade in filmen Ådalen -31 i svartvitt svarade Bo Widerberg att världen aldrig har varit svartvit. Så är det, och snus är snus om än i gyllene oblatask.

Kent Wisti
universitetspräst i Malmö