”Det får man väl inte” var svaret vi fick när vi försökte bjuda in till gudstjänsterna

I de inledande paragraferna av kyrkoordningens sjuttonde kapitel konstateras att 

(1) kyrkliga handlingar är församlingens gudstjänster och att 

(2) Svenska kyrkans gudstjänster är öppna för alla. 

Vi kan lätt konstatera att så ser det inte ut i praktiken, vad gäller dop, vigsel och begravning. Dessa kyrkliga handlingar är idag privata ceremonier, dit endast släkt och vänner är inbjudna. Övriga medlemmar i församlingen vet oftast inte ens om att gudstjänsten firas förrän klockorna ringer. Firas vigseln eller dopet i trädgård eller hem är förstås gudstjänsten än mer exkluderande.

Som församling har vi ett givet ansvar att alla våra gudstjänster är öppna och välkomnande för alla – inte bara söndagsgudstjänsten. Församlingen (inte minst gudstjänstledande präst) har vidare ett likaledes givet ansvar för att det som sker i församlingens gudstjänst följer kyrkans ordning samt är någorlunda begripligt för samtliga potentiella gudstjänstfirare – inte bara släkt och vänner.

Vad spelar det för roll? Utvecklingen är destruktiv av flera skäl. Präster och kyrkomusiker får i allt högre grad kämpa för att få anhöriga, dopfamiljer och brudpar att förstå att gudstjänsten är hela församlingens, inte deras egen privata tillställning, vilket får till följd att det som sker i gudstjänsten behöver vara relaterbart för vem som än ämnar delta – inte bara de närmaste. Denna hänsyn påverkar församlingens möjligheter att bejaka olika önskemål om musik, utsmyckning, gudstjänstens upplägg, mm.

Vilka gudstjänster vi firar och kommunicerar ut ger också tydliga signaler om församlingens identitet och verksamhet. Ska man tolka bilden som idag ges i församlingsblad, på hemsida och sociala medier sysslar Svenska kyrkans församlingar främst med en helig treenighet: soppluncher, barngrupper och söndagsgudstjänst. Att vi firar dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster, ofta varje vecka, sägs noll och intet i den löpande annonseringen. Församlingen vet inte att det sker. (Att vi i efterhand ber för döpta och vigda i söndagens förbön har ingen relevans här.)

I äldre tider spreds informationen om framför allt stundande vigsel- och begravningsgudstjänst i det mindre lokalsamhället på naturlig väg – via de nära relationerna i den lilla bondsocknen. I dagens hopslagna storpastorat och -församlingar vilar kunskapsförmedlingen uteslutande på vår externkommunikation i olika medier. Att inte tydligt och i god tid informera om när och var de kyrkliga handlingarnas gudstjänster firas är de facto att aktivt utestänga församlingen från sin egen gudstjänst.

I vår församlings nyss utfärdade församlingsinstruktion finns en tydlig skrivning om att de kyrkliga handlingarna i större utsträckning ska vara församlingens gudstjänster. För att nå fram mot detta mål behöver vi arbeta på flera plan, med goda relationer till alla berörda parter i sikte. Från och med nu annonseras dop- och vigselgudstjänster på samma sätt som söndagens gudstjänst, med tid och plats tydligt angivet i samtliga möjliga informationskanaler. Begravningsgudstjänsterna får vi ta i ett senare steg, då bruket av ”begravning i kretsen av de närmaste” olyckligtvis blivit en så naturlig del av begravningsseden, trots att det uppenbarligen strider mot en av kyrkoordningens viktigaste principer.

Samtliga möjliga informationskanaler? Nej, inte helt förvånande stötte vi på problem när vi skulle publicera våra kyrkliga handlingar på församlingens hemsida, det vill säga i kyrkkalendern. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt (!). Ingen hade tydligen kommit på den tanken förut. Är det underligt att intresset för de kyrkliga handlingarna – dop, vigsel och begravning – sjunker, när vi inte ens själva bryr oss om att bjuda in till gudstjänsterna?

 ”Det får man väl inte” var svaret vi fick från vårt bokningssystems support, när vi påpekade den tekniska bristen.

Jo, det får man och det bör vi.

Erik Gruvebäck, kyrkoherde Östra Ryds församling