En dialog där religionernas vägar mot målet parallellställs

Jakob Wirén, teologisk sekreterare åt ärkebiskop Antje Jackelén, slår ett slag för religionsdialog och interreligiösa råd (21/1). Saken är säkerligen viktig med tanke på dagens multireligiösa sammansättning i landet. Men frågan är hur arbetet bedrivs och vilka de bakomliggande syftena är? Här är en öppen debatt mer än välkommen.

Kritiken mot religionsdialog och interreligiös samverkan är omfattande, erkänner Wirén. Därför är det nödvändigt för Svenska kyrkans ledning – kyrkomöte, ärkebiskop och de många tjänstemännen i Kyrkans hus – att lyssna på invändningar för att inte tala om alla nödrop. Stödet för religionsdialog är starkt, skyndar sig artikelförfattaren att tillägga. Många medarbetare och förtroendevalda är övertygade om att inga andra alternativ existerar. Religionsdialogen sägs vara en del ”av ett nödvändigt fredsarbete”.

Åtminstone jag får ”vibbar” av ett svunnet 1968. Då talades med patos om fred, inte sällan som man samtidigt i relation till totalitära stater blundade för flagranta brott mot den personliga friheten. ”Den övergripande tanken var hela tiden: ingenting är viktigare än fred”, skriver Per Ahlmark i ”Det öppna såret. Om massmord och medlöperi”.

Jag har i egen forskning kunnat följa 68-kyrkans väg framåt genom årtiondena. Då revolutionen uteblev tog man sig an nya projekt. En rad successions­fenomen följde. I dag torde vi inom den starkt politiserade Svenska kyrkan kunna identifiera just religionsdialog eller diapraxis som ett sådant fenomen. Antje Jackelén avfärdade i samband med utnämningen till ärkebiskop, att religionssamarbete skulle späda ut de kristna identiteten (Magasinet Arena 24/2 2014).

Men just detta är vad många iakttagit. Vårt land är inte bara ett av världens mest avkristnade, en pågående inre sekularisering av kyrkan skyndar dessutom på utvecklingen. En förskjutning från traditionell kristen förkunnelse av evangeliet – det glada budskapet om Guds frälsning genom Kristus – förs åt sidan till förmån för inomvärldslig aktivism. Religionsdialog är dagens recept för att bygga fred, lär vi oss. Då handlar det om samverkan, inte teologisk sammanblandning hävdar Wirén. Men intrycket är ändå att religionernas vägar mot målet parallellställs (se den belysande illustrationen i Wiréns artikel). Tron på Jesus är rätt – för oss kristna, har det sagts. Vad blir det då av Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”?

Gunnar Hyltén-Cavallius

präst emeritus, teol. lic.
Författare till Rännil blev till flod.
Nätverket kring 68-kyrkan
och tidskriften Inter Nos i Lund