Det går att ha fel om Gud

I en debatt med Åke Bonnier nyligen tycktes Sten Philipson mena att när Gud i olika religioner uppfattas under oförenliga trosföreställningar bör den ärliga slutsatsen vara att det handlar om olika ”Gud”, och att vi därför ska tolerera olikheterna hellre än att blunda för dem eller förfasas över dem. Jag sällar mig gärna till Philipson i önskan om mer tolerans i världen. Men hans resonemang är problematiskt.

En grund till den sortens resonemang kan skissas som följer. När något betecknas med ett ord – säg hare – finns inget som i sig själv, i en värld utan talare, hör till det ordet. Vad någon talar om när den säger hare måste därför ligga hos talaren; det är enbart mitt begrepp om haren som kan vara föremål för mitt tal och tänkande om haren. ”Tron på en specifik gud är med andra ord oupplösligt förknippad med de olika trosföreställningar som finns om denne gud”, skrev Philipson.

Det är ett perspektiv som ibland kan ligga nära till. Det ligger en sanning i att den allmänt sekulära ateisten utan sammanhängande begrepp om Gud inte riktigt kan lyckas med att förneka Gud. Men att säga att till exempel mormonismen eller islam omöjligen kan förneka Guds treenighet, för att varje lära bygger ihop en egen Gud och bara kan tala om den, det är ändå mer konstigt än klargörande.

Om jag pekar på något som skuttar och säger hare och du ser vad jag pekar på, då kan du använda samma ord om samma skuttare – inte för att jag pekat ut ur språket, utan för att jag gjort ett rum för det jag talar om tillgängligt i vår delade språkvävda livsvärld.

Ett privat språk är omöjligt och jag tror Aristoteles menade att ett isolerat individuellt förnuft är omöjligt; ordets betydelse ligger inte förborgad i vad jag ”innerst inne tror”, som Philipson uttrycker det. Det är därmed möjligt att tala med varandra om haren och att motsäga varandra om haren. Om var och en enbart kunde ropa ut påståenden om sin egen hare och sin egen Gud vore all oenighet skenbar; ingen kunde ha fel och ingen kunde i någon konstruktiv mening ha rätt.

Gud är ett mycket speciellt samtalsämne och det kan föra hur långt som helst att reda ut alla sätt det går att vara ense eller oense om Gud, och alla sätt det går eller inte går att peka ut Gud. Men när en ”abrahamitisk religion” pekar på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som den det handlar om, då verkar det dumt att mena att detta inte konkret och otvetydigt pekar ut ”en specifik gud”, helt oavsett skilda trosföreställningar.

Att det råder motsägelser mellan föreställningarna kan konstateras. Tankeföremålet konstitueras inte tautologt av tankeinnehållet. Och — för att ta ett steg längre ut — att det är människors djupa tankar om Gud som man finner i upani-shaderna eller hos Plotinos ter sig för mig som en mer rimlig beskrivning än motsatsen. Läsaren må göra sin egen bedömning. 

Jag misstänker att inställningen ”det kan inte vara samma Gud” många gånger drivs av en vilja till avståndstagande som samtidigt inte vågar nalkas formuleringar som att en annan bekännelse är en falsk religion eller en villolära. Och med den sortens ord finns självklart stor risk för antagonism och anatemata. I viss mening är det enklare att vara tolerant i Philipsons modell där ingen kan ha rätt, men då intar man å andra sidan en märklig utanförposition, och ingen verklig dialog är heller möjlig.

Men om man öppnar för möjligheten att det kan finnas ofullständiga, kompletterande, eller för den delen felaktiga och vilseledande, uppfattningar om samma Gud som kyrkan bekänner, då måste man inte avfärda andra religioners försök att säga något om Gud som dömda att handla om annat.

Att det går att vara oense om Gud kan låta negativt, men det innebär också att det går att samtala om Gud, vilket i annat fall är omöjligt. En tolerans som kan se och hantera fundamentala motsättningar är mer påkostande, men den öppnar också möjligheter till ett intresserat och dialogiskt bemötande av andra bekännelser och samtal om sanningsfrågor.

Anders Stenström
kyrkvaktmästare