Guds vägar förpliktar

Tack Gunnel Borgegård och Morton Narrowe från Samarbetsrådet för judar och kristna (KT 42/2021) och tack biskoparna Åke Bonnier, Mikael Mogren och Sören Dalevi tillsammans med professor Jesper Svartvik (KT 38/2021) för att ni efterlyser ett fördjupat och mer synligt arbete med samtalsdokumentet Guds vägar: judendom och kristendom.

Även om Guds vägar bara är på ett tiotal sidor är det ett av Svenska kyrkans viktigaste religionsteologiska dokument, antaget av kyrkomötet 2001. Det innehåller ställningstaganden som ett erkännande av landet Israels djupa betydelse i judisk tradition, ett avvisande av ersättningsteologi och – inte minst – detta att, som det uttrycks – ”i vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder”. Det förpliktar.

Guds vägar fungerar som en kompass och referenspunkt i frågor som berör judendomen, som när Svenska kyrkan häromåret formulerade ett tydligt försvar för rätten till brit mila, rituell manlig omskärelse, när sedvänjan ifrågasattes i den politiska debatten. Guds vägar är viktigt också i olika utbildningssammanhang. Stift har använt sig av det inför resor till Jerusalem och Guds vägar och en mångfald av judiska perspektiv har varit en central del av de senaste ”Tala väl om varandra”-kurserna arrangerade av flera stift/kyrkokansliet och Sensus. Det går knappast att bli präst, diakon, musiker eller pedagog i Svenska kyrkan utan att läsa och diskutera Guds vägar. Det är obligatorisk kurslitteratur för samtliga profiler på utbildningsinstitutet.

I Stockholms stifts Centrum för religionsdialogs regi tog sig en ekumenisk arbetsgrupp an evangelieboken, med kommentarer till texter och textkombinationer som riskerar att bli predikade över på antijudiska och andra nedsättande sätt. Kommentarerna publicerades 2017-2020 som resursmaterial på bloggen Tala väl och kommer inom kort att finnas som bok, inte minst tack vare teologie doktorn och tidigare stiftsadjunkten Helene Egnells engagemang. Ett annat initiativ i bästa Guds vägar-anda kom från Samarbetsrådet för judar och kristna och blev till symposiet ”Att måla den andre på väggen”, om antijudiska stereotyper i svensk kyrkokonst genom tiderna. Våren 2019 hölls det i Uppsala som ett samarbete mellan Samarbetsrådet, Svenska kyrkan, Judiska centralrådet, Stockholms katolska stift och universitetet. Det blev en ögonöppnare för många som deltog. Merparten av symposiet finns att ta del av på Svenska kyrkans webbplats. Kanske kan det, eller något liknande, göras på fler platser i landet.

Helt visst måste Guds vägar efter 20 år bli än mer känt, samtalat om och implementerat. Och det är inte bara i predikstolarna och på kyrkväggarna som det fortfarande finns allt för mycket av antijudiskt och stereotypiserande tankegods. Det finns också i väggarna, i omedvetna och oreflekterade förhållningssätt. Utbildningar behöver följas upp. Med nya tider följer också nya utmaningar – och möjligheter.

Som i det mesta av interreligiöst arbete är det lokala sammanhanget en nyckel. Och om det görs tillsammans, som samarbeten över religions- och samfundsgränser, dialog omsatt i praktik, och bidrar till att bygga relationer och fördjupa kunskap, då blir också Guds vägar verkligt levande. Och vi blir levande och verkliga för varandra.

Peter Lööv Roos
samordnare för interreligiösa frågor i Svenska kyrkan