En annan viktig orsak är arkitekturen i de begravningskapell som under 1900-talet främst byggdes för kremationsbegravningar. I många av dessa kapell placerades kistan i mitten med församlingen runt omkring.

Den i kyrkorummet givna riktningen altare – kista – församling finns inte i dessa kapell. Så småningom innebar detta att man även i kyrkorummet kom att överge den gamla seden med kistans placering så att den döde i sin kista ligger och ”tittar” mot öster, mot ”den evigt strålande morgonsolen”.

Den fromma teologiska tanken är att den döde ska ha sin blick fäst på altaret, på Kristus när han kommer för att uppväcka de döda. Denna tanke lever dock fortfarande kvar på de flesta kyrkogårdar som har gravarna orienterade i öst-västlig riktning. Biskopar och prästers kistor är, enligt en gammal västerländsk tradition, dock placerade så att de som Kristi tjänare är vända mot församlingen.
I dag finns inte någ­on entydig sed om hur kistan är vänd i Sverige. Dock menar jag att det är viktigt att varje församling i sin begravningspastoral bestämmer hur kistan ska vara placerad, detta för att begravningsentreprenörer och anhöriga ska kunna känna sig trygga i var de har den dödes huvud när de tar avsked.

Viktigt är också att skapa förutsättningar för de sörjande att under några minuter få ta ett stilla avsked så att det inte endast blir en defilering i rask takt förbi kistan. ”Prästen bör samtala med de närmaste om hur de vill att avskedet ska gå till och förvissa sig om att ingen av de allra närmaste mot sin önskan behöver gå fram helt ensam; då är det bättre att flera bildar en halvcirkel runt kistan” (Begravningen – ett brev från Svenska kyrkans biskopar s. 36).

Jan-Olof Aggedal
 teol dr i kyrkovetenskap, kyrkoher­de, kontraktsprost i Bara kontrakt