Det finns säkert en god tanke med att vilja lyfta fram det positiva som sker i handboksarbetet, inte minst i att vilja stilla strider.”Låt oss tro att detta blir bra. Och de som inte vill får behålla det tidigare.” Bland andra biskop Ragnar Persenius skriver ungefär så i sin egen blogg. Både biskop Esbjörn Hagberg och Karl-Gunnar Svensson tar upp i Kyrkans Tidning nummer 1/17 att vi kommer att kunna vara stolta. Varför är jag då fortfarande orolig?

Jag har i dagarna på nytt haft framme ”Frostensons lilla blåa” – mitt eget namn för Dogmat och dikten, en bok där han sammanfattar lärdomarna av det tidigare psalmboksarbetet, i sak nära ett handboksarbete. Jag kan inte komma ifrån en viss avund i att inse vilka tunga författarnamn som var involverade – redan från början, redan medan texter skulle skrivas, hur man kunde samtala med varandra, säkerligen ge varandra textkritik och kommentarer för att putsa och redigera innan något kom ut ens på prov.

Det är så man arbetar professionellt. Sällan sitter någon och knåpar helt på egen hand, särskilt inte material som ska innesluta en gemensam ordskatt. Frostensons betoning på ”dogmat och dikten” som bärande komplement till varandra i detta arbete är vägledande. Det ena är aldrig på bekostnad av det andra.

Men just så har vi gjort.

Vi har gett andra direktiv som gjort att främst dikten/språket, men även dogmat/läran är underordnade inklusiviteten och anpassningen till vår tid. Jag kan bara hålla med Karl-Gunnar att detta måste ha varit ett omöjligt uppdrag. Särskilt som det första material som samlades ihop hämtades ur enskilt skrivande utan samlad författartyngd. Musiker har vittnat om motsvarande problem från sitt håll. Att hantera alla de remisser och kommentarer som därför kom in, har säkerligen varit både omfattande och berömvärt, men just omöjligt.

Mångfalden förs fram som en styrka – men kan precis lika gärna vara en svaghet om den inte är sammanbindande. Vi kan se att samma direktiv som önskat den också begränsat den, det har inte gått att välja material ur skiftande källor, utan mångfalden tippar åt samma håll. Hur har detta präglat hanteringen av de remissvar som ligger utanför den givna ramen?

Ja, visst kan det ses som en lösning för de klagande att stora delar av den gamla handboken finns kvar. Men om man ser att den mest ihärdiga kritiken kommer från dem som med sitt liv och sin kallelse arbetar med just gudstjänstens förnyelse inom musik och text, känns det ändå som ett steg baklänges. Vi skulle kunna så mycket mer.

Det är också ett faktum att de flesta av oss inte kan välja. När vi deltar i gudstjänsten kommer vi att lyssna till och stämma in i vad någon annan valt, söndag efter söndag efter söndag efter …

Så … förlåt biskop Ragnar, biskop Esbjörn, Karl-Gunnar och många fler. Jag vill allt annat än bidra till oenigheten, men oron är svår att bli av med. En handbok behöver en särskild styrka. Stark nog att hålla över tiden. Stark nog att hålla samman vår kyrkas enhet. Finns den styrkan? Då kan vi med stolthet glädjas åt att Gud hjälpt oss att göra det omöjliga.

Åsa Hagberg

”Kyrkoförfattare” mm