Erbjud fler tider och undvik begravning med urna

Allhelgonahelgen ger oss all anledning att fundera över vårt förhållningssätt till döden. I vintras uppmärksammade Kyrkans Tidning, både på nyhetsplats (KT 2018-01-04) och ledarsida (KT 2018-01-11), att Sverige är det land i världen med längst tid mellan dödsfall och begravning.

Den reella döden – inte den kommersialiserade med underhållningsvåld och godisdödskallar – tar sällan hänsyn till tajming. Tvärtom stör den livet och de anhörigas fulltecknade almanackor bidrar till tiden mellan dödsfall och begravning blir lång. Vi lever i en kultur där den verkliga döden inte tillåts ta plats – ens när den har inträffat.

Det långa tidsspannet mellan dödsfall och begravning innebär också att begravningsakt med urna blir allt vanligare. Det betyder att den döde redan är kremerad när akten genomförs. Biskop Esbjörn Hagberg och prästen och religionssociologen Jonas Lindberg uppmärksammar detta (SvD 18-10-06) och menar att detta bruk riskerar att försvåra sorgeprocessen, då det bidrar till att främmandegöra döden.

Dödens realitet är smärtsam att ta in. En av begravningsaktens uppgifter är att göra döden så verklig som möjligt, både intellektuellt och emotionellt, men detta försvåras alltså genom det nya bruket. ”Det är fullt mänskligt att försöka leva så smärtfritt som möjligt. Det finns dock en nödvändig smärta som bara genom att  genomlevas kan leda till mänsklig mognad, växt och möjlighet att ta vara på livet. En sorg som vi försöker undkomma kan däremot bli en ’frusen’ sorg”, skriver de.

I Allhelgonatid upprepar därför ledarsidan sina uppmaningar från i vintras: Svenska kyrkan och begravningsbranschen måste göra gemensam sak:

● För att korta tiderna – erbjud flera olika  begravningstider, även på helger.

●  För att underlätta sorgearbetet – undvik begravning med urna i  möjligaste mån.