Församlingar behöver stöd för att möjliggöra fördjupning

Jag vill börja med att tack Ola Sigurdsson för krönikan i KT 14/4 om vikten, ja den reformatoriska grunden, av att ständigt söka ny och fördjupande teologisk kunskap. Av egen erfarenhet vet jag hur berikande det är för församlingen, arbetslaget och den enskilde när det finns möjlighet att studera efter vigning. För ett och ett halvt år sedan började jag studera på halvtid vid sidan av min heltidstjänst i församlingen. Att ett knappt decennium efter prästvigning få dyka ner i dogmatik, patristik och just nu frikyrkorörelsens historia och dess polygena framväxt har berikat både församlingen och mig. Jag är en bättre teolog, en skickligare förkunnare och en stadigare själasörjare sedan jag plockade upp studierna på nytt.

När jag har delat min glädje över detta med prästkollegor som har ungefär samma antal år i tjänst som undertecknad har det visat sig att jag är långt ifrån ensam om att studera utanför tjänsten. En efter annan har berättat att de fördjupat sig i något ämne och samtliga har berättat hur det berikat dem och församlingen.

Därför vill jag måla Ola Sigurdssons bild något bredare – vi finns här ute vi som studerar, och samtidigt bekräfta hans grundläggande önskan – att det ska uppmuntras.  
Min församling är generös nog att låta mig studera på 10 procent av tjänsten men så är inte möjligt i alla församlingar. I ekonomiskt allt magrare tider kommer det dessutom bli allt svårare avvägningar för kyrkoherdar att låta präster använda delar av arbetstiden till akademiska studier. Jag är tacksam för de timmar som jag får göra för församlingens räkning, resten av studietimmarna klämmar jag in efter nattning av barn, i kollektivtrafiken och på tjänstgöringsfria dagar. Det som är berikande tar tid i anspråk och det är rätt slitigt att år efter år ha en tjänstgöringsgrad om 140 procent.

Församlingarna behöver stöd för att möjliggöra studier så att arbetsbelastningen kan hållas på en någorlunda överkomlig nivå för både prästernas och deras eventuella familjers skull. Om det stödet är i form av ekonomiska incitament för församlingen eller annat som får församlingsvardagen att gå ihop vet jag ännu inte. Det finns många aspekter att beakta.

Kanske kan en konkret fortsättning för programmet för Lärande och undervisning vara en gemensam fond att söka pengar ur för församlingar? Dels för att möjliggöra för präster att studera i tjänsten, dels så att de som önskar doktorera kan ha ekonomiska möjligheter genom att täcka delar av det (rätt kraftiga) inkomstbortfall en doktorandtjänst skulle innebära jämfört med en komministratur.
Det är inte helt lätt att ändra ens egna och ens familjs ekonomiska förutsättningar för att för några år ha en avsevärt lägre inkomst. Jag gissar att en del av oss som drömmer om att doktorera tvingas välja bort det av ekonomiska skäl innan ansökan till universiteten ens har skickats in.
När jag har undersökt möjligheten till att sådana utjämnande medel har svaret oftast varit: testa en annan nivå – ”gå till stiftet”, ”kolla med nationell nivå” eller ”det borde din församling kunna hjälpa till med”. Jag håller med Ola Sigurdsson om att frågan kring teologisk fortbildning är central och jag menar att den för viktig för att hänvisa till någon annan. Ett samlat grepp behövs.

Svenska kyrkan finansierar återkommande några doktorandtjänster i teologi vid universiteten i Lund och Uppsala. Det är mycket bra!
Det vore intressant att utforska möjligheterna för Svenska kyrkan att på stifts- eller nationell nivå ha funktioner som ekonomiskt möjliggör för församlingar att berikas genom att präster på arbetstid fördjupas i teologi vid akademin och som kan täcka delar av det inkomstbortfall det idag innebär för komministrar att doktorera.

Erik Ringheim
Präst och student