Frågan om omskärelse bör inte avgöras av staten

Den senaste tiden har diskussionen om manlig omskärelse fått ny fart. Det här är inte första gången som den har hamnat i blåsväder. Det började på 1990-talet när fall av kvinnlig omskärelse hamnade i fokus och det blev klart vad omskärning av kvinnor innebär. Med rätt så har kvinnlig omskärelse klassats som stympning. Man pratar om kroppsstympning om a) en kroppsdel inte längre finns b) den ursprungliga funktionen har omöjliggjorts eller c) funktionen av kroppsdelen har underkastats betydande limitationer. FGM (Female Gender Mutilation, eller: Kvinnlig könsstympning) uppfyller alla eller några av de ovan nämnda kriterier

Men inte alla förändringar på kroppen kan klassas som ”stympning” eftersom de inte uppfyller ovan nämnda kriterier, annars skulle piercing, tatuering, plastikoperationer samtliga falla under denna kategori. Manlig omskärelse (i den grad den är praktiserad bland muslimska, judiska, vissa kristna grupper och ett stort antal sekulära delar av världens befolkning) förändrar inte personens sexualupplevelse eller funktion hos könsorganet. Att därför kalla manlig omskärelse för ”könsstympning” är ett enkelt polemiskt trick för att få associationer till kvinnlig könsstympning. Det har fastslagits av bland annat Socialstyrelsen att manlig omskärelse inte klassas som könsstympning.

Men debatten har den senaste tiden fokuserats förstärkt på andra aspekter än medicinska: historiska, juridiska, teologiska, sociologiska etc. Till exempel vad förhållandet är mellan omskärelse av minderåriga pojkar och människans rätt till autonomi (ihop med detta hänger frågan om föräldrars rätt att välja barnets kulturella och/eller religiösa identitet)? Kan manlig omskärelse ses som ett exempel för kvinnans förtryck?

Frågan om sambandet mellan personlig autonomi och mänskliga rättigheter är ett av de mest omdebatterade ämnena i moralfilosofin. Frågan är väldigt komplex och många, dels motsatta intressen, står på spel. Det är långt ifrån ett slutgiltigt svar, fakta är att inga enkla svar finns. Förhållandet mellan individuella rättigheter och kollektiva rättigheter anses ibland ligga i konflikt.

 Det moderna konceptet av mänskliga rättigheter har sina rötter i den västerländska  filosofiska traditionen om individuell autonomi. Emot detta står en syn som finns speciellt bland etniska, nationella minoriteter, de stora världsreligionerna och i den icke-västerländska tanketraditionen. Här anses kollektiva rättigheter och förpliktelser vara likvärdiga och ibland viktigare än individuella rättigheter. Den internationella konferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 erkände därför båda, individuella och kollektiva rättigheter, som del av de mänskliga rättigheterna. Blind tro på individuella rättigheter och autonomi är lika farligt som totalt förnekandet av personlig autonomi.

I den judiska traditionen finns många exempel där rabbinerna funderar på rötterna till förbundet mellan Gud och mänskligheten: människorna är skapade till Guds avbild och Gud har ett förbund med hela mänskligheten, som är symboliserat genom Adam. Omskärelse är tecken på ännu ett förbund: det mellan Gud och det judiska folket. För att var tydlig: I rabbinsk teologisk syn så är Brit Milah, omskärelse av pojkar, inte ett personligt val – det är ett religiöst påbud som Gud har lagt på det judiska folket, ett kollektivt budord. Det moderna samhället som lägger tyngdpunkten på rätter och individuella val (inklusive val av identitet) står här i skenbar motsats med den traditionella synen som lyfter fram förpliktelser mot Gud, medmänniskor och gemenskapen. Man ska gå väldigt varsamt fram i avvägandet mellan dessa två principer. I centrum för båda står välbefinnandet av människan men den ena lyfter fram välbefinnandet av individen som individ, den andra välbefinnandet av individen som del av en gemenskap.

Vad händer om vi tar autonomiargumentet (att barn inte ska födas in i föräldrars religiösa/kulturella identitet) till sitt logiska extrem? Flertalet svenskar låter sina barn döpas och väljer att gifta sig i kyrkan även om de egentligen är sekulära (tomma kyrkbänkar på söndagar är nog en bra indikation på det men står i inget förhållande till antalet barn som ändå döps). Varför? Eftersom barndop och kyrkvigsel är del av det svenska kulturarvet. Är det någon som på allvar vill kräva avskaffandet på barndop eftersom föräldrar här också tar ett beslut över barnets huvud? Ibland hörs i debatten att dop är annorlunda eftersom den inte är permanent. Tyvärr så är argumentet teologiskt ohållbart. Dopet är oåterkalleligt – även om barnet i vuxen ålder skulle bestämma sig att konvertera eller till och med bli sekulär: ur teologisk syn så är detta omöjligt. En gång döpt så förblir man kristen. (samma syn finns också inom judendomen och islam: är man född eller konverterad jude och muslim så är det omöjligt att hoppa av senare).

Ur kulturell synvinkel då? Det har redan påpekats av andra debattörer i ämnet att ingen växer upp i ett kulturellt vakuum. Speciellt barn i minoritetskulturer är hänvisade till att föräldrarna tar aktivt del och vidareförmedlar den egna kulturen. Föräldrar som inte gör det väljer ändå genom att barnet då växer upp i den majoritetskulturen den är delaktig i varje dag. Sveriges judar som har status som nationell minoritet i Sverige har länge varit kapabla att gå balansgången mellan integration i det svenska samhället och att värna om den egna särarten.

Det har påståtts att omskärelse är ett tecken på manligt maktutövande över kvinnor och ett bevis på att kvinnan utestängs som religiös identitetsbärare. För att börja med tror jag nog att de flesta rent instinktivt skulle tycka att kvinnlig könsstympning snarare är ett uttryck för manligt maktmissbruk över kvinnan. Slutsatsen gällande manlig omskärelse bygger på en rad felaktiga eller tvivelaktiga och problematiska interpretationer av klassiska rabbinska texter och bibel texten. Tyvärr är feministiska teologer och forskare inte immuna mot det heller.

Kritisk bibelforskning separerar olika källor som utformar bibelns text, ”J”, ”D”, ”P”, ”E”. Men det är just i den prästerliga ”P”-källan där vi hittar Guds löfte till Abraham och budet om omskärelse (då fortfarande kallad Abram). I den tidigare ”E” (Elohitiska) källan så nämns Guds löfte till Abram redan men utan att specificerar med vilken kvinna detta ska ske. Det är först med ”P” källan där Gud fastslå att det är bara med Sara (Sarai) som Guds löfte mot Abraham ska uppfyllas och med omskärelse som yttre symbol på förbundet.  Det är alltså just samma källa som fastslår budet om omskärelse som också fastslår att förbundet enbart kan uppfyllas med Sara som kvinnan vid Abrahams sida. Den prästerliga källan slår också fast att förbundet uppfylls med hela nationen och inte med individen.

Rabbinska interpretationer (midrash) är fyllda med exempel på att det var just kvinnorna som upprätthöll budet om omskärelsen i slaveriet i Egypten och fungerade som identitetsbärare. Omskärelsen är en symbol på förbundet men verkställer inte förbundet. Det är därför alltför förenklat att påstå att kvinnor har ”andra klass” status i förbundet. Omskärelse av judar är ett etniskt identitetskännetecken för att skilja åt judar och icke-judar (som både judiska och icke-judiska källor från tiden visar) och bara indirekt också som tecken på könsidentitet.

Det finns en rad områden där kvinnans roll i judendomen bör ändras, och är på väg att ändras, men med väldigt få undantag rör dessa områden det offentliga livet i gudstjänsten och frågor om personlig status till exempel gällande skilsmässa och vittnesmål. Det finns en rad områden där kvinnor har traditionellt stått i bakgrunden men rötterna till detta är sociologiska och historiska, inte ontologiska eller teologiska. Kvinnors tillhörighet till det Abrahamitiska förbundet ifrågasätts aldrig i källorna. Det är helt enkelt ogrundat att påstå att kvinnor är uteslutna som identitetsbärare och ignorerar den överväldigande majoriteten av textkällorna. 

Omskärelse, brit milah, gör inte pojken till jude, det är alla barn som föds av en judisk mor. Omskärelsen är det yttre tecken på förbundet mellan Gud och det judiska folket som helhet (män och kvinnor). Så var är tjejer i detta? Flickor föds in i förbundet helt enkelt. Det finns stöd att till exempel Mikveh ritualen (rituella badet som kvinnor tar efter menstruation och efter födseln) ursprungligen också hade status som förbundsritual. Men detta är till sin natur en mycket personlig ritual som inte lämpar sig till samma festligheter som Brit Milah. Under årtusenden så har en hel ritual utformats där barnet också namnges och hela familjen med vänner och gemenskapen kommer tillsammans för att fira.

 Eftersom flickor föds in i förbundet så har en lika djuprotad ritual för tjejer inte utvecklats förrän nu. Tack var feministisk debatt inom judendomen så har den senaste tiden en välkomstritual för flickor utvecklats, men så klart utan omskärelse. En av de som har varit måttgivande i diskussionen och aktivt bidragit med att utvecklar en ritual för flickor som ekvivalent till brit milah är just Judith Plaskow som har citerats i stöd för kritiken mot omskärelse. Även Plaskow, som har publicerat ett antal böcker och artiklar om feministisk tolkning inom judendomen, anser omskärelse som så pass viktig och central del inom judendomen att hon valde att skapa en parallell ceremoni för sin dotter.

För att värna om barnens välbefinnande bör lagar finnas (och så är fallet redan i Sverige) som definierar precis hur omskärelse ska ske och vem som är behörig att utföra omskärelse. I Sverige betyder det att omskärelse sker med lokal bedövning och av speciellt utbildad personal med sjukvårdspersonal närvarande. Men vare sig omskärelse är förenlig med judisk feministisk tolkning eller inte, bör den inte avgöras av staten.