Ge den döende människan hjälp att korta sitt eget döende

Dödshjälp har många olika former. Därför måste vi samtala om dem. Man bör ta avstånd från flera. De bryter mot de kristna-humanistiska grunderna: du ska inte döda, människan är gudsavbild och har därmed egenrätt och ett samvete med ansvar för sitt liv inför Gud.

Bör man inte skilja mellan att leva och att ha livet framför sig och att leva och ha döden framför sig inom sex månader? Det är fundamental skillnad mellan att lida som sjuk och lida som dödssjuk. Därför bör man inte acceptera en lag som medger sjukvården att förkorta individens livsprocess. Här gäller att lindra och trösta.

Däremot bör en lag medge att den döende människan som frivilligt så önskar ska få sjukvårdens medel som förkortar det egna döendet. I kraft av sitt egenansvar ska individen själv ta denna dos. Ingen annan ska kunna utföra, eller tvingas utföra, denna handling. För dem som inte önskar att förkorta sitt döende måste sjukvårdens palliativa insatser byggas ut kraftigt och rättvist.

Men ska man inte som troende se livet som en gåva från Gud? Jo, men är lidandet en Guds gåva? Är inte lidandet i stället ett ont öde som drabbar oss? Gud är med oss i vårt lidande, men vållar det inte. Behöver vi inte göra upp med idén om Gud som en ödesgud som ger eller tolererar både gott och ont?

Är Gud inte bara god? Ska inte den dödssjuke som vill ta makten över sitt öde och sin död – så långt detta nu är möjligt – få den rätten? Ska alternativet vara att åka utomlands för att få rätten till sin död?

Johan Unger
senior domprost