Har kyrkan ingen verklighetsförankring?

Det är skrämmande att läsa att försvenskning förefaller tillhöra nutiden i Göteborgs församlingar (”Göteborg tillbaka på 1800-talet”, KT Debatt 2023-11-29). Det skulle ha behövts visselblåsare innan processen gick så långt att ansvariga instanser avvecklade all församlingsverksamhet för en stor nationell minoritetsgrupp. Vi undertecknade frågar oss ifall etnisk och språklig diskriminering är så införlivat i Svenska kyrkans arbete i Göteborg, att beslutsfattare inte ens kan se det de själva utövar?

Ändå tillhör kommunen statens finska förvaltningsområde. Med andra ord: det nationella finska minoritetsspråket frodas i samhället och stöttas av kommunen. Har kyrkan ingen verklighetsförankring i Göteborg? Varför vill man plötsligt inte längre bemöta sverigefinnar på deras modersmål såsom kommunen gör? Har biskopen i Göteborg godkänt detta? Vad säger ärkebiskopen?

Den sverigefinska nationella minoriteten består av över 30 000 personer i Göteborgs kommun. Det ger tiotals miljoners inkomster till församlingarna. Och ändå har finsktalande fråntagits församlingsaktiviteter på sitt språk: hela sex tjänster har förintats därmed också allt de har arbetat med. Har kyrkan inga ekonomer i Göteborg? Matematiken går inte ihop. Eller är det klassisk finansiell girighet som är anledningen till ”Göteborgsmodellen” – dvs. majoritetens språkliga egoism?

Att inte få gudstjänster på sitt eget modersmål (det nationella minoritetsspråket finska) och inte ha tillgång till finskspråkig verksamhet är en stor förlust för finskspråkiga i Göteborg. Det kommer i längden att leda till att församlingen tappar sina finskspråkiga medlemmar och deras stora engagemang i församlingen när de börjar rösta med fötterna, då församlingen tydligt signalerar att den inte är till för dem. Beslut som visar på församlingars och pastorats förakt mot minoritetsgruppen kommer att leda till en medlemsminskning. De visar på att försvenskningen från majoritetsgruppens sida pågår även i våra tider. Att dra in en verksamhet som berör en så stor grupp som tiotusentals sverigefinnar är ett allvarligt tecken på assimileringspolitik.

Besluten i Göteborg kommer också att försvaga dessa församlingsmedlemmars förankring och tro på kristen grund. Vad betyder kyrkan för oss? Möjligheten att varje söndag besöka en gudstjänst. Tryggheten att det går att samtala med en präst eller diakon vilken vecka som helst. Glädjen att samsjunga psalmer och andliga sånger. Vetskapen om att de sörjande och ledsna får stöd. Budskapet om hoppet förstås, serverat på hjärtats språk. Allt detta har tagits bort från finsktalande i Göteborg, som, även när de är svensktalande i vardagen, tror på finska (som de själva brukar säga).

Lagligen har finsktalande göteborgare rätt att använda sitt språk i kontakter med kyrkan eftersom kommunen tillhör det finska förvaltningsområdet. Särskilt viktigt är det vid myndighetsutövning såsom vigslar och begravningar. Bevarande av språk och kulturell identitet hör till nationella minoriteters mänskliga rättigheter. Det fastställs i den så kallade  minoritetslagen. Enligt barnkonventionen har minoritetsbarn rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Europarådets konventioner om språkliga och identitetsrättigheter handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och gäller också för civilsamhällets aktörer såsom kyrkor.

Vi undrar om kyrkan är oförmögen att lägga märke till sina egna nationella minoriteter när den samtidigt sätter fokus på interreligiösa kontakter och integrationsprojekt. Kyrkan måste kunna se och bemöta olika minoriteter utifrån deras behov och särarter. En stor andel av den sverigefinska nationella minoriteten är medlemmar i Svenska kyrkan.

Kärnfrågan lyder: Hur är det möjligt att en kristen kyrka inte respekterar människovärdet för en erkänd nationell minoritet?
 

Styrelsen i Sverigefinska antidiskrimineringsnätverket SVAN:
Natte Hillerberg
Timo Lyyra
Ville Niva