Hellre att biskoparna är oeniga än tysta om kriget

Det är ibland enklare att komma fram till vad för slags gemenskap kyrkan är genom att utröna vad den inte är. 

Svenska kyrkan är till exempel inte ett politiskt parti vars främsta företrädare måste hålla inne med vad de anser vara sant för att undvika storskaliga sanktioner eller skydda diplomatiska intressen. Svenska kyrkan är heller inte en politisk lobbyorganisation vars linje behöver vara alltigenom koherent för att påverka det omgivande samhället.

Och framförallt – som det ofta sägs när starka enskilda övertygelser om rätt och fel riskerar att stå i vägen för evangeliet – Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Just detta – att kyrkan, tron och kroppen är en trots att lemmarna sprattlar – är ett av de starkaste vittnesbörden om fred och försoning i ett polariserat samhälle. 

En garant för enhet är den episkopala strukturen. 

Det vackra med en sådan ordning är att den som form garanterar en enhet som består, också när de som bär ämbetet uppträder eller tolkar sitt uppdrag olika. Ämbetet kan därför rentav vara ett skydd mot konformitet. En struktur buren av människor kommer att innebära skillnader dem emellan. Att göra dem synliga, och bekänna samma tro, är kanske rentav en biskops skyldighet i etiskt svåra frågor.

Som den om kriget mellan Israel och Hamas. Kyrkans Tidning har publicerat ett flertal debattinlägg som kräver fler och tydligare utspel från biskopsmötet, som inte har kommenterat kriget sedan november 2023. 

Då vädjade biskoparna i ett gemensamt uttalande bland annat om “att alla sidor i konflikten följer den internationella humanitära rätt som gäller vid krig”.

Ärkebiskop Martin Modéus kommenterade händelsen i Kyrkans Tidning två dagar efter Hamas attack den 7 oktober, per sms, med uttalandet: “Det som Hamas gör är storskalig terror, med civila som mål, och det är avskyvärt. Israel har i folkrätten rätt att försvara sig enligt proportionalitetsprincipen”. 

Ärkebiskopen har sedan dess gjort enstaka uttalanden och debattinlägg om kriget. Biskopsmötet som sådant är tyst. 

Idag har över 10 månader passerat sedan Hamas terrorattack mot en israelisk musikfestival. Den 9 augusti räknades antalet döda israeler till 1 478, antalet döda palestinier till över 41 000,  enligt hälsomyndigheten i Gaza. Vad som efter den 7 oktober 2023 har utvecklats till ett fullskaligt krig har slagit in en kil mellan såväl mäktiga intressen som människor i allmänhet.

I Sverige har få frågor splittrat opinionen som kriget mellan Israel och Hamas. Det är politiserat med historieskrivning. Både den som varit och den som pågår. Medan en grupp pläderar för rätten att försvara sig mot terror, hänvisar andra till folkrätten och det civila lidandet. FN anser att bägge stridande parter gjort sig skyldiga till krigsbrott.

Frågan är inte så binär som det först kan verka. 

För ett par veckor sedan i Norge gjorde ärkebiskopen Olav Fykse Tveit som ensam företrädare ett uttalande tillsammans med Yosef AlKhouri, styrelseledamot i Kairos Palestina. Texten beskriver situationen för kristna palestinier som att de upplever “…otrygghet, kränkningar av mänskliga rättigheter, ockupation, annektering, etnisk rensning, apartheid och folkmord.”

Vad biskoparna i Svenska kyrkan behöver säga är inte nödvändigtvis just det. Men vad om en biskop gjorde det? Och en annan, tvärtom, valde att uttrycka sitt missnöje mot en sådan beskrivning? 

Är det av strävan efter enhet som biskopsmötet känner sig nödgade att överlåta mikrofonen åt ärkebiskopen eller uttala sig med en enda röst? Varför inte istället tänka att därom tvista de lärda – sakligt, engagerat, smakfullt och med respekt för var människas samvete och djupaste övertygelser. 

Av det har Kristus aldrig blivit delad.

Fanny Willman, ledarskribent