Instiftelseorden en sakramental berättelse

REPLIK

”Varför är denna natt olik alla andra nätter?” frågar det yngsta barnet vid det judiska påskfirandet, Pesach. Barnens frågor mynnar ut i en berättelse hämtad från Haggada, en central text i firandet av påskmåltiden. Svaret är berättelsen om folkets utvandring ur lidandet i Egypten. Med G-ds hjälp kommer räddningen. Denna återkommande berättelse är själva höjdpunkten, själva essensen, vid det judiska påskfirandet.

”Varför gör vi detta? skulle ett barn kunna fråga efter den första delen av nattvardsbönen i vår högmässa. Svaret är, detta gör vi för att ”Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav…” Detta för att understryka berättelsen, själva essensen av Jesus Kristus som vår befriare. I denna mening kan vi tala om instiftelseorden som en sakramental berättelse.

Att som Brodd försvara uttrycket ”tackade dig” gör att instiftelseorden ombildas till en bön, en del av nattvardsbönen. Brodd skriver: ”Om hela bönen (nattvardsbönen) riktar sig till Fadern så gör också instiftelseorden det. Denna förändrade syn på nattvarden i vår evangelisk-lutherska kyrka har jag svårt för att förena med vår kyrkas bekännelse och lära. Dessutom talar, vare sig kyrkohandboken, eller kyrkoordningen om konsekration utan om det välsignade brödet. Om någon är osäker på vem Jesus tackar går det naturligt vis att säga ”tackade Gud.”

Inom den liturgiska forskningen idag talar vi alltmer sällan om ”verba formalia” utan om ”the Institution Narrative” för att framhäva den kommunikativa aspekten med församlingen. Just såsom Jesus kommunicerade med sina lärjungar vid den sista måltiden så kommunicerar Jesus med församlingen idag: ”Tag och ät.” (Se not nedan Burns, Pickstock och Wimmer).

Det ekumeniska samarbetet kring BEM (Baptism, Eucharist, Ministry) har fördjupat och vidgat vår förståelse av nattvarden på många sätt. Inte minst beträffande epiklesen, bönen om Anden. Varje söndag ser vi, i en djupare mening, som en Påskdag och den återkommande berättelsen om Jesus Kristus, vår befriare är vår grund.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att vid sjukkommunion i svåra omständigheter krävs enligt kyrkohandboken enbart instiftelseorden samt utdelandet av det välsignade brödet och vinet. I dessa livets yttersta omständigheter uttrycks den innersta kärnan av nattvardens innebörd, vår grundberättelse.

Ur en liturgisk aspekt anser jag att den sakramentala berättelsen (instiftelseorden) vinner på att ”sticka ut” i nattvardsbönen. Efter inledningen av nattvardsbönen, efter några sekunders paus, bör berättelsen framhävas för att sedan fortsättas med nattvardsbönen. Detta leder till en mer liturgisk dynamik med både pedagogiska och teologiska implikationer.

Kerstin Wimmer
TD, systematisk teologi, präst i Svenska kyrkan