Kristi kropps gemenskap

”Och Ordet blev människa och bodde ibland oss.” (Joh 1:14)

I vår debatt om olika former av digitala sändningar för gudstjänster, finns ändå sådant vi alla kan vara överens om. Församlingen är fortfarande, i alla sina utspridda delar, Kristi kropp. Även om det blir mindre märkbart vid digitala sändningar, då man enkelt med ett litet knapptryck kan manövrera till snart sagt vilken lokal församling som helst, som just då har en sändning – är ändå den lokala församlingen i första hand den del av Kristi kropp som bor just på den platsen. Ja, även om det kan vara ganska berusande att uppleva hur människor lite varstans ifrån vårt avlånga land väljer att se just vår sändning, och skickar sina gillanden och hjärtan.

Mitt ärende gäller inte dessa.

För den digitala församlingsbon har utbudet ökat närmast explosionsartat. Men liksom man, från exempelvis skolans område, oroar sig för de elever som inte kan tillgodogöra sig undervisning på distans, finns självklart samma fenomen inom kyrkan. En debattartikel i SvD 210201, undertecknad av ett flertal barnläkare, lyfter situationen för vad man benämner ”de mest sårbara eleverna”. Känner vi inte igen detta från Kristi kropp?

” … de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga … för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.  Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. ” (ur 1 Kor 12)

I andra delar av vårt samhälle strävar man, ju längre tiden går, efter att på bästa sätt uppmärksamma och kompensera de som inte klarar isolering och livet på distans. Så bra som möjligt, så säkert som möjligt, då det fortfarande inte går att göra som vanligt. Ju längre tid som går, ju mer urholkas man, ju längre är vägen att återvända den dag begränsningarna släpper.

Streamad gudstjänst ger den fördelen att man finns närvarande i kyrkan, så att församlingsbor kan komma dit efteråt och möta en verklig människa, enskilt och säkert i ett stort kyrkorum. Detta går förstås också att ordna i samband med en förinspelad sändning. Om vi inte har någon fysisk närvaro alls, för den icke-digitaliserade församlingsbon, hur kompenserar vi det behovet? Ska diakonin bära det?

Ja, diakonin känner de mest sårbara behoven. En del hör till vardagen, men andra hör till den andliga hungern, och behovet av gudstjänst. Låt oss, i all den utveckling som sker och har mycket positivt med sig, inte glömma den omsorgen. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.

Åsa Hagberg
författare och diakoniassistent