Kritik av omskärelse levande inom judendomen

 I debatten om omskärelse av pojkar har ett förbud mot denna praxis framställts som liktydigt med ett utplånande av judendom och islam i Sverige. Vuxnas behov av religiösa identitetsmarkörer har ställts mot barnets rätt till kroppslig integritet. Icke judiska och icke muslimska debattörers legitimitet och avsikter har ifrågasatts. Detta är en fråga som ska lösas inom de aktuella religionerna, inte något som utomstående debattörer ska blanda sig i, har några menat. Ateister ska överhuvudtaget inte ha någon uppfattning.

Hittills har ett feministiskt perspektiv helt saknats.

Vi vill därför lyfta fram en del av den kritik mot omskärelse som finns inom en judisk feministisk tradition. Vi berör inte muslimsk omskärelsekritik, även om denna finns, eftersom det i den svenska debatten i första hand är den judiska identiteten som varit i fokus. Vi efterlyser dock muslimska röster i diskussionen.

Den som googlar på orden jewish critic circumcision får nästan 20 miljoner träffar. Frågan är i högsta grad levande och den judiska feministiska kritiken är en viktig del i debatten. Den stereotypa synen på judisk tradition och anklagelserna om antisemitism, som utmärkt den svenska omskärelsedebatten, präglar inte frågan i ett internationellt perspektiv.

Judisk feministisk kritik mot omskärelse av pojkar omfattar en rad problemställningar som rör kön och makt. Vi tar här fasta på två:

Den första handlar om att denna praxis utesluter flickor och enbart ser män och pojkar som religionsbärare.

Den andra lyfter fram ett moders/föräldraperspektiv på dilemmat att tillfoga skada på ett barn och utsätta barnet för fara och smärta.

Ingen av dessa invändningar har tillmätts någon betydelse hos dem i debatten som kritiserar varje tanke på ett förbud av omskärelse på pojkar i Sverige. Tvärtom har ingreppet trivialiserats och reducerats till att handla om en ”skinnbit”. Det finns många berättelser från judiska mödrar och fäder som beskriver att de upplevt ingreppet på det egna barnet som traumatiserande både för barnet och för dem själva.

”Circumcision is at the heart of gender imbalance in Judaism” (Omskärelse finns i centrum av obalansen mellan könen inom judendomen(vår översättning)) skriver exempelvis Miriam Pollack, som länge engagerat sig mot omskärelse.

Hon resonerar kring att riten är nödvändig för pojkar men inte flickor. Flickor ses således inte som identitetsbärare. Flickor ingår inte i det fallocentriska religiösa förbundet. Liknande tankegångar har förts fram av feministteologen Judith Plaskow, som menar att omskärelse bygger på patriarkala föreställningar som utesluter kvinnor.

Antropologen Leonard Glick skriver om hur kön påverkar synen på blod. Kvinnligt blod orenar, medan manligt blod är ett offer som renar. Genom omskärelsen renas pojken från orenheten det innebär att vara född av en kvinna. Omskärelsens blod är ett offer som för pojken från modern in i ett manligt förbund och som i symbolisk mening skiljer män från kvinnor.

Mot invändningen att omskärelsen är nödvändig för den judiska identiteten poängteras att en judisk pojke är judisk om han fötts av en judisk mor, vare sig han är omskuren eller inte.

Omskärelsen som nödvändig för religiös identitet är alltså en omdiskuterad fråga.

Inom den feministiska debatten kritiseras också försöken att göra det hela till en fråga om hygien och hälsa. Judisk omskärelse har ingenting med hälsoaspekter att göra, de argumenten är helt sekundära och sent tillkomna, påpekar man.

Den andra kritiska punkten handlar om att lämna ifrån sig en mycket liten pojkbaby för att utsätta honom för smärta och fara. Judiska feminister vittnar om mödrars kluvna känsla inför att låta genomföra ingreppet på ett litet barn.

Pollack skriver: “Circumcision is the weapon that not only destroys a boy's foreskin but also deftly excises maternal authority over the ultimate well-being of her child. For if a woman is forbidden to feel entitled to her instinctive need to protect her newborn child, what feelings of her own can she ever trust?” (Omskärelsen är vapnet som inte bara förstör pojkens förhud utan också effektivt bryter ner mammans makt över sitt barns välbefinnande. Om en kvinna inte får lov att känna sitt instinktiva behov av att skydda sitt nyfödda barn, vilka av sina egna känslor kan hon då någonsin lita på? (vår översättning)). Vidare kallas omskärelsen för en regelrätt kastrering av modern, för att den skadar barnets tillit till henne och hennes egen tillit till sin egen förmåga att värna sitt barns trygghet.

Moderskap är en laddad fråga i svensk feministisk debatt. Men judiska feminister för resonemang kring vad som händer när en nybliven mor lämnar ifrån sig sitt barn till en man som hon vet kommer utsätta barnet för smärta. ”Skinnbiten” är trots allt känslig och oersättlig vävnad, full av nerver. Judiska feminister anmärker att om det vore smärtfritt och enkelt kunde den ju utföras på vuxna männen. Argumenten för omskärelse är att det är lika bra att ha det gjort, att det är lättare på ett litet barn som inte förmår bjuda motstånd.

I bakgrunden ligger berättelsen om hur Abraham tar Isak, underminerar Saras roll och ansvar som mor och binder barnet för att döda det. Fadern som tar barnet från modern. En Gud som kräver att fadern ska ta barnet från modern och döda det och fadern som lyder. I en judisk feministisk kontext finns också detta våldsamma motiv bakom omskärelsen.

Ett ökande antal judar väljer att inte omskära sina söner. Det finns en levande och kritisk debatt kring omskärelsen praxis och betydelse inom judendomen. Judiska feminister framhåller att judendomen överlevt tempelförstörelser och offerkultens försvinnande och framför allt: det är moderskapet som avgör identiteten, inte omskärelsen.

Att inget av dessa perspektiv förts fram i den svenska debatten förvånar.

I den svenska debatten väcker således omskärelsens könsexkluderande praxis inte någon som helst feministisk reaktion. Det är motsägelsefullt, då exempelvis kritiken från kristna feministteologer är hård mot dem som inte tycker att kvinnor kan vara identitetsbärare i form av präster. Är man könsblind vad gäller andra religioner?

Svenska kyrkan, som vill vara föregångare när det gäller jämställdhet, borde föra dialog med de judiska och muslimska grupper som kritiserar och försöker bryta med omskärelsens  könssegregerande praxis.

Exkluderandet av kvinnor som religiösa identitetsbärare och religiösa praktiker som tillfogar barn smärta måste kunna diskuteras utan att vi misstänkliggör varandras avsikter.
 

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan

Annika Borg, Teol dr, präst i Svenska kyrkan