Kyrkan behöver andlig fördjupning. Men också diakoni och samhällsansvar. Då möts det yttre livet det inre och kyrkan blir hel, trovärdig och livskraftig. Det skriver Sanna Lindström och Hans-Erik Lindström
Vi såg debatten under Almedalsveckan med bland annat ärkebiskopen och Dagens redaktör Elisabeth Sandlund om kritiken att det talas för lite om Gud i kyrkan på bekostnad av olika typer av samhällsansvar (miljöarbete, internationell och nationell solidaritet mm). Vi är kanske lite naiva, men vi har alltid haft svårt att förstå och acceptera den spänning och ibland motsatsförhållande som alltför ofta finns mellan andlig fördjupning - som bön, bibelläsning, meditation, aktivt gudstjänstliv och evangelisk förkunnelse - och ett diakonalt ansvar för internationellt solidaritetsarbete, för engagemang för miljön, för medmänniskor i vår närhet - i alla åldrar - i utsatta livssituationer vilka de än må vara, mm.
En kväll på 1970-talet avslutades en gudstjänst i Katarina kyrka i Stockholm. Kyrkan var fullsatt av bedjande och lovsjungande människor. En kvart senare började en ny gudstjänst vars tema var internationell solidaritet. Åter igen blev kyrkan fullsatt. När den förra gruppen gick ut ur kyrkan, gick den andra in - utan att mötas, annat än på kyrkbacken. Det blev en bild i blixtbelysning över den spänning som då fanns mellan de som mer ville satsa på det inre livets fördjupning och de som ville engagera sig både socialt och politiskt. De två kristna studentrörelserna SESG och KRISS bar då sinsemellan på samma spänning - den som fortfarande finns lite varstans i våra olika kyrkor och som kom till uttryck i Almedalen.
Det är bara, tror vi, i mötet mellan det inre och yttre livet, mellan andlig fördjupning i vår kristna tradition och ett aktivt diakoni- och samhällsansvar, som en kristen kyrka och församling blir hel, trovärdig och livskraftig. Det finns anledning att påminna sig om vad våra fäder och mödrar i vår kristna historia genom århundradena har sagt och velat leva efter: det vill säga att man kan möta Gud på två sätt. Dels i gudstjänst, bön och nattvard, dels i mötet med människor i utsatthet. Exempel på det är hur kristna på 1850-talet startade Ersta diakoni och Stockholms Stadsmission - idag två av vårt lands största diakoniinstitutioner. Båda dessa är sprungna ur väckelserörelsens förkunnelse i ord och skrift OCH engagemang för den tidens nödlidande.
"Bön och handling må bli ett." (Sv. Ps. 292) Vi tror att det finns en stark förväntan och längtan hos många - både inom och utom våra kyrkor - att vilja få mer substans för själen genom olika former av andlig fördjupning där också de nyare skotten på kyrkans träd kommit att betyda mycket, såsom retreatrörelsen, pilgrimsrörelsen, katekumenat, Alfagrupperoch nya gudstjänstformer. Men också en förväntan, längtan och vilja hos många att engagera sig i olika former av diakonalt/socialt arbete.
Andlig fördjupning och samhällsansvar tror vi alltså behöver befrukta varandra för att vi som kyrka ska bli hela och sanna mot vår uppdragsgivare.
Sanna Lindström
En kväll på 1970-talet avslutades en gudstjänst i Katarina kyrka i Stockholm. Kyrkan var fullsatt av bedjande och lovsjungande människor. En kvart senare började en ny gudstjänst vars tema var internationell solidaritet. Åter igen blev kyrkan fullsatt. När den förra gruppen gick ut ur kyrkan, gick den andra in - utan att mötas, annat än på kyrkbacken. Det blev en bild i blixtbelysning över den spänning som då fanns mellan de som mer ville satsa på det inre livets fördjupning och de som ville engagera sig både socialt och politiskt. De två kristna studentrörelserna SESG och KRISS bar då sinsemellan på samma spänning - den som fortfarande finns lite varstans i våra olika kyrkor och som kom till uttryck i Almedalen.
Det är bara, tror vi, i mötet mellan det inre och yttre livet, mellan andlig fördjupning i vår kristna tradition och ett aktivt diakoni- och samhällsansvar, som en kristen kyrka och församling blir hel, trovärdig och livskraftig. Det finns anledning att påminna sig om vad våra fäder och mödrar i vår kristna historia genom århundradena har sagt och velat leva efter: det vill säga att man kan möta Gud på två sätt. Dels i gudstjänst, bön och nattvard, dels i mötet med människor i utsatthet. Exempel på det är hur kristna på 1850-talet startade Ersta diakoni och Stockholms Stadsmission - idag två av vårt lands största diakoniinstitutioner. Båda dessa är sprungna ur väckelserörelsens förkunnelse i ord och skrift OCH engagemang för den tidens nödlidande.
"Bön och handling må bli ett." (Sv. Ps. 292) Vi tror att det finns en stark förväntan och längtan hos många - både inom och utom våra kyrkor - att vilja få mer substans för själen genom olika former av andlig fördjupning där också de nyare skotten på kyrkans träd kommit att betyda mycket, såsom retreatrörelsen, pilgrimsrörelsen, katekumenat, Alfagrupperoch nya gudstjänstformer. Men också en förväntan, längtan och vilja hos många att engagera sig i olika former av diakonalt/socialt arbete.
Andlig fördjupning och samhällsansvar tror vi alltså behöver befrukta varandra för att vi som kyrka ska bli hela och sanna mot vår uppdragsgivare.
Sanna Lindström
socionom och diakon
Hans-Erik Lindström
Hans-Erik Lindström
Diakoni och pilgrimspräst
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR