Kyrkohandboken: Stryk, släng och skriv om

I samband med förslaget till ny handbok, HBF2012, efterlyste jag i Kyrkans Tidning under rubriken: ”Var finns författarna?”, de som yrkesmässigt ägnar sig åt språket som ett levande och kvalitativt verktyg.

Svenska Akademien har nu lämnat ett yttrande, med, kanske inte alltid så önskvärd, uppmärksamhet i media som följd. Språk går inte att forma hur som helst, att ändra ord innebär både att ändra betydelser och att försvaga dess helhet. Mattias Lönnebo, författare och präst, behandlar samma ämne i Litteraturmagazinet, under rubriken ”En handbok är också en bok”.

Kritiken blåser gärna upp rubriker som: ”Sågat med fotknölarna”, vilket är en förenklad beskrivning. Allt är inte sågat. Ja, det finns många goda pärlor bevarade. Det finns också nyare material som är användbart. Vi som läst det gamla förslaget kan se att det skett förbättringar. Men en kedja brister i sina svagaste länkar, och så har handboksförslaget fortfarande kvar stora brister som med Akademiens ord ” … bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”

Av de kommentarer som framförts och min egen genomläsning av förslaget, och upplevelse från kyrkbänken, ser jag tre problemområden.

1. Undantagen blir regel.

Eftersom en av målsättningarna har varit att komma ifrån mängden av temamässor och gudstjänster och samla allt i en mångfaldens handbok, får vi istället en förvirring i vad som är regel och vad som är undantag, något som just en handbok normalt sett är till för att reglera för att skapa den ryggrad vi kan formas runt. Texter som skapats för att användas i temagudstjänster införs i huvudgudstjänstens ordning, till synes utan att behöva bära det ansvar i lära och innehåll som finns i övriga texter. Frågan uppstår vad handboken egentligen är till för?

2. Det inklusiva språket blir självändamål.

Det inklusiva språket i sig är något gott. Det är gott att få vända sig till Gud i ett ”Du”. Det är gott när vi ser till varandra i ett ”vi”, oavsett alla våra olikheter, där kön är långtifrån den enda. Men det inklusiva språket är inget språk i sig själv, utan består enbart i att undvika ord som upplevs exkluderande. Ordet ”upplevs” gör det till en tolkningsfråga, och vem kan göra denna tolkning så att den gäller hela vår kyrka? Vilka konsekvenser får det när de ord som anses vara exkluderande är just de ord som sedan kyrkans födelse bott i själva kärnan av vår tro och uppfyller de Bibeltexter vi läser? Vi hamnar i en absurd, självvald situation där visaknar ord för att beskriva den Gud vi bekänner oss till, och inte kan ge evangelium en enkel röst. Istället får vi förskjutningar av betydelser, ibland ganska grova, abstraktioner och felaktiga syftningar, styltiga meningsbyggnader eller krångligt ordrika omskrivningar när vi trots allt ska lyckas uttrycka det Gudomliga.

I vår gemenskap med Kristi kyrka över hela jorden tror jag inte på någon annan väg än försoningens väg. Försoningen med orden. Lyssna till dem så som Jesus säger dem, utan vare sig krusiduller eller härskarteknik, men med kärlekens makt, med höjd och djup.

3. Enkelhet blir självändamål.

Eftersom hela församlingen ska kunna ta del av gudstjänsten som helhet är enkelhet en nödvändighet. Men även enkelhet blir en fälla när den drivs för långt. Vi människor lockas av en blandning av att förstå somligt och att väckas till nyfikenhet och förundran om annat. Vi vill också bli utmanade. Det måste finnas mer kvar, så oändligt mycket mer kvar att upptäcka av Kristi ord i hela sin rikedom än det jag omedelbart förstår när jag landar i kyrkbänken. För enkelt innehåll blir världsfrånvänt i en förvirrad verklighet. Det blir fort tråkigt. Textmässig enkelhet är också det svåraste att skriva och långt ifrån bara några fina fraser staplade på varandra, utan vare sig rytm eller rim. Det är att knyta mycket innehåll i några få ord så att de är lätta att läsa tillsammans, samtidigt som de följer en röd tråd som gör att något hänt under läsningen.

Jag vill därför understryka och instämma i det som Svenska Akademien redan med tyngd har skrivit, att om detta förslag ska bli vår nya handbok behöver det en grundlig bearbetning som inte bara handlar om att ”lappa och laga”, utan arbetet är mycket mer omfattande än så. Det handlar också om att stryka, slänga och skriva om. Att handbokskommittén inte bara ser på de tillrättalagda remissvaren, utan också läser de spontanremisser vi med möda sänder in i hopp om att våra kommentarer spelar roll.

Åsa Hagberg

”kyrkoförfattare” i psalm och sång