Led inte borgerliga begravningar

Under de senaste trettio åren har begravningarna i Sverige blivit mer personliga. Begravningen formas mer och mer som ett personligt avsked. Vid en kyrklig begravning är tanken att den dödes liv, livsstil och intresse ska samspela med dödens allvar och evighetens hopp.

Kyrkohandbokens ordning är en hjälp för präster, musiker och anhöriga att planera och fira begravningsgudstjänsten så att såväl den döde som den uppståndne Kristus blir centrum. Detta kan ske genom psalmval, musikval, vilka böner och texter som används och inte minst genom griftetalets trostolkning.

Begravningsgudstjänsten handlar om att överlämna den döde till gravens vila till dagen för alla dödas uppståndelse. Därför är överlåtelsen med mull eller korstecknande gudstjänstens klimax. Samtidigt är begravningsgudstjänsten en möjlighet för sörjande att ta avsked och hämta mod och orka för att leva vidare.

I takt med att de borgerliga begravningarna under de senaste åren har ökat har även önskemålen om att präster och diakoner ska hjälpa till med borgerliga begravningsceremonier ökat. Ibland är det svåra situationer att hantera. De anhöriga kan vara kyrkotillhöriga, kanske till och med aktiva i församlingen, medan den döde inte är det.

Balansgången mellan den dödes och de anhörigas önskningar är en pastoral konst. Ibland kan det vara möjligt att erbjuda en begravning i Svenska kyrkans ordning, ibland är det inte möjligt. Viktigt är att aldrig rakt av säga ”javisst” till allting eller att alltid säga nej.

Det handlar om att samtala och försöka hitta lösningar som är acceptabla för så många som möjligt. Det handlar om själavård och att hålla i minnet att i grunden handlar det alltid om omsorgen om såväl de levande som den döde.

Prästen ska inte behöva stå ensam med sitt beslut. Vid minsta tveksamhet är det gott att samtala med kyrkoherden, kontraktsprosten eller biskopen. Som präst är jag inte enspännare utan lever i relation med kyrkans tradition och ordning, inte minst uttryckt genom den episkopala linjen.

Det finns tillfällen då präster får hjälpa människor att finna en borgerlig begravningsofficiant. Själv har prästen ingen möjlighet att ställa upp. En präst kan bara leda gudstjänster. När en präst leder en begravning förutsätter kyrkoordningen att det sker enligt kyrkohandbokens ordning. ”En präst eller diakon bör lika lite som en kyrklig förtroendevald i ledande ställning vara officiant vid en borgerlig begravning”, skriver biskoparna i sitt brev om begravning (2006).

Däremot kan man som privatperson läsa någon text eller dikt, men inte leda akten. Skrivningen är på samma gång försiktig som tydlig. I dagligt tal öppnar ordet ”bör” för att man skulle kunna göra annorlunda, medan i anvisningstexter och juridiskt språk uttrycker ordet ”bör” i princip ett ”ska”.

Ofta hade det varit bättre att skriva ”ska” då man menar ska. Det finns en rädsla när man skriver anvisningstexter att de ska upplevas som allt för rigida. Därför måste all anvisningstext sättas in i ett sammanhang och hur förarbetena ser ut.

Biskopsbrevet är ett pastoralt brev till vägledning för oss som på olika sätt finns i Svenska kyrkans begravningssammanhang med uppdrag att stödja människor i sorg samtidigt som vi är lojala mot den kyrka, tro och tradition som vi tillhör.

Eftersom kyrkohandboken är ett uttryck för kyrkans liv, för vad hon tror och lär, är inte den enskilde prästen fri att efter eget gottfinnande ändra formuleringar eller momentens ordning. Även om man ibland kan tycka att det finns teologiska och själavårdsmässiga skäl, ibland goda skäl, för en mängd andra ordningar än de som för närvarande står i kyrkohandboken, handlar det om prästens lojalitet till den kyrka som han/hon är prästvigd i.

När anhöriga kommer med önskemål som inte följer kyrkans ordning är det viktig att öppna för samtal där man lyssnar och försöker hitta alternativ som ryms inom kyrkans ordning. Om detta inte är möjligt kan det vara bättre att hjälpa dem att hitta en bra borgerlig officiant.

Många önskemål bottnar i en osäkerhet om vad som är kyrkans ordning. Att då hjälpa människor att upptäcka kyrkans rika tradition med tillhörande riter blir viktigt. I någon mening handlar det om att vara stolt och trygg i att Svenska kyrkan har en fastställd och beprövad ordning som i generationer hjälpt människor att tyda sitt liv i mötet med sorg och död.

Biskopsbrevet poängterar genomgående betydelsen av mötet med de människor som man möter i sorgen. Det handlar om att samtala och samspela med de sörjande, att använda sin kreativitet, fantasi och människokännedom och på så sätt hjälpa dem, att just för dem, få en fungerande begravning.

Jan-Olof Aggedal

TD kontraktsprost i Lunds stift