Alla certifieringar och policyer bidrar till kyrkans förpappring. Trots goda föresatser och lovvärda ambitioner. Risken är att kyrkan sviker sitt egentliga uppdrag.
En hel del verksamheter lider av förpappring. Fenomenet har pågått länge, men det var när filosofen Jonna Bornemark utkom med Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018) som begreppet spred sig. Förpappring kännetecknas av dokumentationshysteri och sifferkolumnernas tyranni. Underliggande finns en tro på att de flesta problem går att lösa genom att mäta och kvantifiera all typ av verksamhet genom styrdokument, policyer och kvalitetskonferenser.
Det var många – också medarbetare inom kyrkan – som kände igen sig i Bornemarks resonemang. Och fortsatt verkar göra så. Åtminstone kyrkoherde Christofer Wilson som intervjuas i dagens tidning.
De allra flesta policyarbeten har de bästa föresatser. Dessutom finns behov av att kontinuerligt förbättra delar av verksamheten genom mer strukturerade arbetssätt. Trots det har Wilson två invändningar mot de många certifieringarna: kostnaderna drar i väg och mängden av frågor gör att församlingarna riskerar att drunkna. Man kan, i Wilsons ord, ana ett rop på hjälp.
Det blir orimligt dyrt samtidigt som den grundläggande uppgiften riskerar att bli lidande. Bornemark är inne på samma linje: förpappringen leder till stress och utmattning för medarbetarna och organisationen äventyrar sitt egentliga uppdrag. Det finns, med andra ord, all anledning till vaksamhet.
En sådan vaksamhet får dock inte skymma det faktum att kyrkan ofta behöver bli duktigare på att systematiskt utvärdera och utveckla delar av sin verksamhet. Kyrkans medarbetare har ett ansvar att tänka på kvalitet i det man gör, kreativitet i det man behöver utveckla och kostnadseffektivitet i allt. Men med det sagt är det ändå den egentliga verksamheten – i kyrkans fall det utåtriktade arbetet – som ska vara i fokus. Risken med den förpapprade organisationen är att man blir introvert och självupptagen.
Wilson menar att certifieringsivern kan vittna om en ”kyrka med dåligt självförtroende i huvuduppdraget”. Om det är så behöver de föreskrifter som kommer från stifts- och nationell nivå i första hand bidra till främjandearbetet. Att understödja och underlätta för församlingar och pastorat att fullfölja den grundläggande uppgiften. Ibland kan det innebära bantade policyer, både till antal och ambitionsnivå. Kyrkans arbete får aldrig handla mer om papper än om människor.
Jonas Eek
Förpappringen leder till stress och utmattning för medarbetarna och organisationen äventyrar sitt egentliga uppdrag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.