Lyssna på våra vänners rop av förtvivlan från det Heliga landet!

Våra vänner i den lutherska kyrkan i det Heliga Landet ropar idag av förtvivlan. 7 oktobers oförsvarbara terrorattack och gisslantagning går inte att försvara, likaså går det inte att försvara den vedergällning som följt.  Nedan rop kommer från lutherska pastorn i Betlehem, rev. dr Munther Isaac som säger att Gaza idag är världens moraliska kompass.  Första söndagen i fastan predikade han i Bloomsbury i centrala London, en klagans liturgi - utifrån att Kristus finns under rasmassorna i Gaza.  Med hans tillåtelse presenterar vi en översättning av en förkortad version av denna predikan. Ordet folkmord används i predikan och ska förstås mot bakgrund att Sydafrika fört frågan till FN:s ICJ i Haag för klargörande.

Kjell Jonasson,
Gustaf Ödquist
Göran Rask,
tidigare utsända till kyrkorna i MÖ

Systrar och bröder!

”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.” (Jesaja 58:6)
Nu har det gått mer än 130 dagar sedan kriget mot Gaza startade. Det övergår mitt förstånd att detta dödande av tusentals barn, kvinnor och oskyldiga civila, fortfarande pågår.

Vänner: Sanningen är uppenbar för alla. Det finns inget att diskutera. Det behövs inga ytterligare förklaringar. Världens ledare vet sanningen, den är uppenbar för alla, men de förnekar den. De har förnekat den i 76 år. Hur många delegationer har kommit till oss på besök? Hur många föreläsningar har vi hållit? Hur många gånger har vi försökt förklara förhållandena?

Det är chockerande att se den nivå av rasism som detta hyckleri inrymmer. Jag kan inte smälta detta! Det finns några politiska och kyrkliga ledare som börjar ändra inställning. Men det är för sent! Ni har visat er i Jerusalem för att visa upp ert stöd; ni har kommit med teologiska och politiska förklaringar, ni har pratat om självförsvar och gett grönt ljus till det som skett; och nu säger ni er vara bekymrade? Ursäkta, men ni kan inte göra det som skett ogjort. Ni kan inte ändra på historien. Ni kan inte tvätta bort blodet från era händer.

Kom inte och säg att det här inte är rasism! De som är medskyldiga till detta dödande ser inte oss som likvärdiga, som människor. Hur kan man annars förklara denna brist på empati för människors liv? För barn som dras fram under rasmassor och dör, för spädbarn som ligger och ruttnar på sjukhus i Gaza?  Vi är så trötta på att dela de här berättelserna, trötta på att berätta om hur vårt folk dödas. I mer än 130 dagar, ja faktiskt i 76 år, har vi ropat "Herre, förbarma dig!"

Som palestinier finner vi tröst i vår tro. Vi finner hopp i Guds ord. Nu är det Första söndagen i fastan. När vi börjar vår vandring mot korset kan vi reflektera över innebörden av den här tiden på kyrkoåret:

- En tid för botgöring

- En tid för fasta och därmed en tid för reflektion över vad sann fromhet är

- En tid för reflektion över lidandets mysterium och att vägen till härligheten är korsets väg

I allt detta ligger en betydelse och ett budskap som har ett djupt och starkt samband med det som händer i Gaza idag.

När kyrkor rättfärdigar detta dödande som är att likna vid ett folkmord eller tyst betraktar det på avstånd och gör noggrant balanserade uttalanden, så sätter man evangeliets trovärdighet på spel. Vi behöver göra bot och omvända oss från vår rasism, självgodhet och trångsynthet. För mig har det här kriget bekräftat att världen inte ser oss som jämlikar. Det vi talar om som folkmord beskrivs som ett "felaktigt beslut" eller en "onödigt stor åtgärd". Vi behöver omvända oss från synden apartheid – tanken att vissa människor har ett större berättigande än andra.

Det handlar inte om att "be för fred", "väcka oro" eller skicka bistånd. En sann fromhet, säger Jesaja, innebär aktiv handling för att lossa orättfärdiga bojor, slita sönder okets rep, befria de förtryckta och krossa alla ok. Det handlar om en solidaritet som agerar.

Nu undrar jag: Vad gör kyrkan idag? Låt oss vara ärliga mot oss själva! Förstår ni varför jag har ropat och frågat: Var är kyrkan? Vår fråga när vi ställs inför orättfärdighet och lidande bör inte alltid vara "var är Gud?" Frågan borde oftare vara "var är kyrkan?".

Jag är trött på och har fått nog av kyrkoledare som anförtror mig konfidentiellt bakom stängda dörrar att de stöder oss till 100 procent, men att de tyvärr är begränsade när det gäller att uttala sig. Det här har jag hört så många gånger, från både kyrkoledare och diplomater. Kan ni förstå hur frustrerande det är?

Det här kriget har skakat om vår tro – tron på mänskligheten och även tron på Gud. Vi fortsätter att söka Gud. Vi fortsätter att be med psalmisten...

"Min Gud, min Gud, varför har du lämnat Gaza? Hur länge skall du glömma henne helt och hållet? Varför döljer du ditt ansikte för henne? Jag ropar till dig om dagen, men du svarar inte; om natten finner vi ingen ro."

Gud lider med folket i det här landet; han har delat samma öde med oss.

Det som är vår tröst mitt i lidandet är Guds närvaro mitt i smärtan och också mitt i döden, för Jesus är inte främmande för smärta, arrestering, tortyr och död. Han vandrar tillsammans med oss i vår nöd.

Gud är under ruinerna i Gaza. Han är hos de rädda och hos dem som flyr. Han är i operationssalen. Det här är vår tröst. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Om vi vill be, så blir min bön att de som lider skall känna av denna helande och tröstande närvaro.

Kära vänner: Idag är Gaza världens moraliska kompass. Det har blivit tydligt för mig att det här kriget har delat världen – och kanske är det bra att det blivit så. Gaza har blivit världens moraliska kompass där vi väljer sida: Antingen väljer vi maktens och grymhetens logik tillsammans med krigsherrarna och de som rättfärdigar och rationaliserar mördandet av barn. Eller så väljer vi att stå tillsammans med offren för förtryck och orättvisor och de som är belägrade och avhumaniserade av imperiets och kolonisationens krafter. Det är faktiskt ett enkelt val: Antingen blundar du för eller rättfärdigar ett folkmord, eller så ropar du: Nej! Inte i vårt namn.

Nu är det tid för handling: att lossa orättfärdiga bojor, slita sönder okets rep, befria de förtryckta och krossa alla ok... Det är dags för kyrkan att vara kyrka!

Hur kyrkorna i vår värld ser på och hanterar orättvisor i vårt land avslöjar ganska mycket om dessa kyrkor. Det är ingen överdrift att säga att trovärdigheten hos dessa kyrkor och hos vårt kristna vittnesbörd i världen är satt på spel.

Tänk efter: vad innebär det att på allvar verka för fred?

Det är dags att kyrkan går vidare från sin ytliga diplomati och neutralitet till ett profetiskt fredsskapande och en solidaritet som får kosta något. "Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt." (Jesaja 1:17) Amen. (Översättning: Ulla-Stina Rask)