Även vetenskapen har blivit mindre skarp i konturerna bland annat därför att man alltmer insett att forskningsresultaten ytterst vilar på att forskarna, i egenskap av människor, tolkar iakttagelser på speciella sätt, och att vetenskapen sålunda inte är hundraprocentigt objektiv.
Hedenius bok Tro och vetande skulle därför i dag till vissa delar uppfattas som en skrift, där någon lägger ner en enorm energi på att slå in öppna dörrar.
Men jag tror inte att Hedenius i första hand var ute för att krossa Svenska kyrkan som organisation. Hans pennfäktningar med namngivna teologer var nog bara de yttre tecknen på en djup otillfredsställelse med att han för egen räkning inte kunde uppnå ”försoning” (han använde det ordet) mellan sin intellektuella maxim och sitt behov av intellektuell klarhet. Han beklagade att han som tänkande människa inte var ”religiöst oskyldig” utan var tvungen att brottas med oreflekterad, ”patetisk tro”, kontra vad han ansåg vara genomtänkt vetande.
 Man kan för övrigt lägga märke till att i hans maxim, som ju handlar om att inte tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att hålla för sant, ingår en trossats, nämligen den att det finns förnuftiga skäl som man självklart måste tro på. Så egentligen kunde hans bok ha hetat ”Tro mot tro”.

Nu får man emellertid inte förledas till uppfattningen att tro och vetande är ”samma sak”. Påståenden som bygger på induktion, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon, står avsevärt starkare än att blott tro att någonting gäller. Likaså vet vi efter att ha tillämpad korrekt logik på självklara premisser att en triangels vinkelsumma är 180 grader.
 Hur står det till med detta slags vetande inom dagens teologi? Vet kyrkans folk att det finns en extern Gud, att Jesus dött för våra synder, att han kroppsligen uppstått, att den Gud som ibland kallas Kärleken fanns före människorna etcetera så som Hedenius frågade. Eller är det fortfarande ”bara” fråga om tro?

Bengt E Holmberg
Uppsala