Om kyrkan följer Jesus, är det hög tid att bevisa det nu

REPLIK

När halshuggna barn framför helveteseldar hålls upp för hela världen att se, borde gränsen nås för vem som helst. Men inte för Gitten Öholm och Christina Toledano Åsbrink. De kallar tältmassakern i Rafah för moraliskt riktigt och jag undrar om jag läst fel för jag kan inte tro mina ögon.

Jag ska rätta mig redan nu och säga att de inte nämnde det specifika massmordet i sin artikel publicerad tre dagar efter att det skedde, de nämnde inte de mördade barnen alls men istället en massa statistik och siffror och pekpinnar på vem som började och vem som sagt och gjort vad.

Avslutningsvis menar de att alla 5,9 miljoner palestinier (nyförlösta barn, som gamla kvinnor) är Hamasanhängare och Israels krigföring mot civilbefolkningen i Gaza är moraliskt riktigt och en internationell skyldighet för vilket land som helst.

Natten till söndagen den 26 maj skulle familjer som flytt till den humanitära säkerhetszonen i tältlägret i Rafah precis gå och lägga sig när Israel släpper bomber över deras huvuden.

Uppemot 50 människor mördades. Människor brann ihjäl, föll isär. Journalisten Bisan Owda som rapporterar från platsen säger att om döden hade en lukt så skulle det vara den som hon känner i Rafah. Lukten av brinnande barnkroppar. Israel säger att massakern var ett “tragiskt misstag”, men det spelar ingen roll för de som blev levande facklor i mörkret den natten.

Misstag är när pastan kokar över, misstag är inte halshuggna barn och bombade flyktingläger. Det räcker nu.

Du behöver inte vifta med statistik, “What about october 7th?” eller “det var de som började”- retorik i någons ansikte längre. Höj dig och gör bättre för nu finns inga nyanserade sidor, bara gott och ont. Det finns bara rätt och fel. Och det är fel att döda. Det är fel att se på och det är fel att vara tyst.

Och just nu är hela världens moraliska kompass i Gaza, precis som den var i Vietnam, eller Auschwitz-Birkenau, Rwanda, Irak eller på alla andra platser där folkmord skett framför öppen ridå. Ska vi då återigen vara efterkloka och skriva fint i historieböcker om allt som inte blev gjort?

För om du någon gång undrat varför Förintelsen fick gå till har du svaret framför dig i spegeln och runtomkring dig på jobbet och runt matbordet. Saker sker inte bara, saker sker för att vi låter dem ske och för att vi är för fega för att säga nej eller stopp.

Samtidigt skriver Marie Arnesdotter att det vore djupt olyckligt om kyrkan tog politisk ställning i denna konflikt och jag tänker, att om hon tror att kyrkan och kristendomen inte är politisk då har hon missat hela poängen.

Politik, precis som kristendomen, i sin renaste form är det ansvar som syftar till att förverkliga Guds vilja på jorden genom att främja rättvisa, kärlek och omsorg om alla människor. Men det här handlar inte om att ta politiska ställningstaganden och är ingen sakfråga vi halvkrystat kan diskutera obekvämt i fikarummet. Det är istället i allra högsta grad, för hela världen, den mest akuta, mest angelägna katastrof som vi alla helt enkelt är skyldiga att reagera på och ta ansvar för – som kyrka, som kristna, som världsmedborgare.

Gör man inte det, är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Och för er längst bak: palestinier är inte lika med Hamas, Israel är inte lika med judar, Islamiska staten är inte lika med muslimer och nationalister är inte lika med svenskar. Och med det sagt vill jag förtydliga för er ännu längre bak, med citat från Pastor Munther Isaak, att “det här inte är en konflikt som behöver lösas, det är apartheid, det är förtryck, det är bosättarkolonialism”. Att aktivt och rakryggat stå upp för ett fritt Palestina, en omedelbar och permanent vapenvila och i starkaste ordalag fördöma alla inblandade förövare och krigsförbrytare är att verka för fred.

För fred är inget vi kan sitta still och vänta på, fred kan vi inte be tyst och snällt om, fred är något vi skapar och sedan måste kämpa för med allt vi har och det måste få kosta någonting utanför våra bekväma fikarum och höga hästar.

Om kyrkan följer Jesus, är det hög tid att bevisa det nu. Höj rösten för Guds skull, vält borden och ta kampen, det är fortfarande inte försent. I Jesu namn så länge det finns liv, finns det hopp!

Och om du tvunget behöver en sida att stå på, om du behöver hjälp att urskilja rätt och fel, föreställ dig då mamman till det halshuggna barnet framför dig och se om du kan rättfärdiga Israels handlingar. Kan du se henne i ögonen och säga: “det är komplicerat”?

Länge leve Palestina.

Lydia Fransson, prästkandidat i Lund stift