Kyrkan har gått igenom det moderna samhället och lever nu i det postmoderna.  Sekulariseringen har skiljt kyrka och stat/skola. Religion och kyrka tillhör den privata sfären och ska inte vara i den offentliga, det var modernismens idé. De offentliga ska vara religiöst neutral.                                                                                                              

Men hur är det i det postmoderna samhället?  Med globaliseringen har det uppstått en ännu större mångfaldskultur. Den skakar om nationerna och deras identitet. Hur ska man leva med dessa olikheter och konflikter, när de kulturella traditionerna och identiteterna är så skilda?  Vad förenar en turk och en svensk, en somalier och en argentinare i Sverige? Vad ska vara samhällets grund, när tron som sammanhållande band är borta. Ska samhället kräva anpassning till det etablerade eller ska man ställa upp på allt nytt och främmande?                                                                                                         Hur ska kyrkan förhålla sig i denna nya omvärld?                                             

Behöver inte kyrkan utarbeta en samhälls- och medborgarteologi för vår postmoderna tid?  Bör man inte möta mångkulturen med en modell av typ bas-tillägg, gemensamt och särartat?  Det gemensamma ligger på skapelsens plan, det berör alla som skapade. Basen är människovärdet med de mänskliga rättigheterna och skyldigheterna, rättstaten, demokratin med välfärdsamhället och en fri men rättsbunden marknad. Denna värdegrund är vårt humana fundament, som alla bör dela. Den är nu det sammanhållande bandet. De är vår gemensamma arena. Dessa värden ska stat, skola, kyrka och vi som medborgare hävda. De ingår i det postmoderna samhälls- och medborgarfördraget. De kan vi driva teologiskt med idén om människan som Guds avbild ,tolkad bl a som allas lika människovärde och rätt.                                                                                    

Berikande särkulturella tillägg finns i olika seder i släkt, vänner, intressen, natur, kultur, religion, etc. Dessa olika värden bör tolereras, så länge de inte strider mot den humana värdegrunden.  Religiösa seder som turbaner och slöjor som chador och hijab, de skadar ingen. Kvinnlig omskärelse skadar kvinnor; men manlig omskärelse har inga dokumenterade skador. Att behandla kvinnor och män olika i den offentliga miljön –som  i skolan- i civilsamhället eller i näringslivet, det är inte acceptabelt enligt värdegrunden. Våld och tvång ska vi inte tala om.  Vi bör alltså som samhälle och medborgare både kräva anpassning och ställa upp på det främmande. Vissa tycker illa om somliga särkulturella drag, andra anser att de berikar hela samhället.  Vi får tycka vad vi vill, men att visa tolerans ingår i medborgarskapet.   Det kristna tillägget kommer från andra och tredje trosartikeln.  Jesus inspirerar kyrkan att tolka vad som är mänskligt i nya situationer. Kyrkan ska både stödja och kritisera.                                                                                                                                       

Men det offentliga –som skolan- ska inte bara tolerera, där ska den gemensamma värdegrunden  drivas, men där ska också odlas respekt för det annorlunda.  Elever bör besöka tempel, synagoger, moskéer -och kyrkor. I ett multireligiöst samhälle får inte det uppväxande släktet sakna kunskaper och erfarenhetet av andra religioners föreställningar, värdering, företrädare och rum. Man behöver inte gilla dem, men man ska känna till dem och tolerera dem, så länge de inte avviker från den humana värdegrunden.  Då ska de kritiseras. Annars har skolan misslyckats att fostra eleverna till humana och kritiska medborgare. Skolan ska vara neutral i betydelsen allsidig, men inte i betydelsen  undvikande.                                                                                                                    

I detta perspektiv bör man bejaka skolavslutningar i kyrkan. De är en självklar tradition sen skolorna grundades. De bör inte förbjudas av några falska neutralitetsskäl. De bör dock förnyas av globaliseringen. Avslutningar bör kunna hållas i alla olika religiösa rum och med olika religiösa representanter. Varför ska det uppväxande släktet inte kunna ta emot en välsignelse –av präst, imam eller rabbin? Ska skolan odla religiös beröringsskräck?  

Johan Unger