Psykologi och pedagogik kan säkert ge perspektiv på hur förbarmandets teologi fungerar jämfört med syndabekännelsens. Vilken innebörd människor lägger i ett ord som synd är betydelsefullt. Debattörerna i Kyrkans Tidning 2/11 skriver: ”Brustenheten bär vi alltid med oss, oavsett om vi fått förlåtelse eller ej”.
Vi är nog många som kan bejaka att brustenheten är en existentiell realitet, men vad har förlåtelsen med saken att göra?

Avsikten med denna artikel är att se vad nytestamentlig terminologi kan bidra med avseende tolkningen av begrepp som synd, skuld, förlåtelse och förbarmande. Redan översättningen av begreppen kan leda oss på villovägar, för att nu inte tala om tolkningshistorien.
Liturgins kyrie eleison, motsvaras i evangelierna av ett rop på hjälp: ”Davids son, förbarma dig över mig!” Den blinde Bartimaios upplevde inte bara medlidande, han fick sin syn tillbaka (Mark 10:46–52). Spetälska botades (Luk 17:13) och sjuka barn blev friska (Mark 9:22, Matt 15:22). Att Jesus förbarmade sig innebar inte att människorna skulle fortsätta att bära med sig brustenheten. Herren botar och befriar. Upplevelsen att vara otillräckliga och trasiga kan ge oss skäl att ropa ”Herre, förbarma dig”, men i NT leder förbarmandet också till förändring. I fokus står inte Guds medlidande över en hopplös situation utan konkret hjälp.

Låt oss gå från förbarmande till syndabekännelse och förlåtelse. Utsagorna om synden i NT låter sig inte fångas i en enkel mall, men vi kan notera att synden ibland framställs som en
abstrakt makt som har människan i sitt våld (1 Kor 15:56). Människan är av ”köttslig natur, såld till slav under synden” (Rom 7:14), skriver Paulus. Att stå under syndens herravälde är att vara kluven och fången i dödens kropp. ”Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig” (Rom 7:20). Guds ingripande i Kristus har gett frihet, ande och liv (Rom 8:1–4), men paradoxen finns där: ”Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten” (Rom 8:10).

En annan författare uttrycker sig så här: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss”
(1 Joh 1:8). Nästa vers utgör både en uppmaning och ett löfte: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:9). Detta är liturgiskt relevant.
Om synden uppfattas som en livsfarlig makt, kan förlåtelsen beskrivas som livräddningen. Syndabekännelse är en viktig utgångspunkt när det gäller omvändelse och dop (Mark 1:4f, Apg 2:38). I princip ska den troende inte behöva begå några synder efter sin omvändelse. Paulus säger: ”Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren” (1 Kor 4:4). Enligt en annan tradition heter det: ”Den som förblir i honom syndar inte” (1 Joh 3:6). Hebreerbrevet har den skarpaste formuleringen: ”Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen återstår inte längre något offer för synderna” (Heb 10:26).

En sådan kompromisslöshet var inte pastoralt gångbar ens i fornkyrkan, men de tre senaste citaten visar att Paulus med flera inte var överdrivet introverta. Ständig självrannsakan och regelbunden syndabekännelse i liturgin får alltså inte stöd av sådana texter.
Herrens bön innehåller en bön om förlåtelse. Vi vet inte om Jesus lärde sina lärjungar att be ”förlåt oss våra skulder” (Matt 6:12) eller ”förlåt oss våra synder” (Luk 11:4). Ett argument för det första är att vi förutsätts förlåta dem ”som står i skuld till oss”. Skuld är konsekvensen av en handling. Förlåtelsen ska ställa det tillrätta.

Terminologin är i grunden ekonomisk. Det är fråga om skuldavskrivning. Om Gud förlåter oss, trots att vi står i skuld till honom, kan inte vi kräva ersättning eller kompensation av våra medmänniskor, vare sig det handlar om pengar, ersättning för sveda och verk eller tacksamhetsskulder.
Sammanfattningsvis: det är viktigt att hålla isär begreppen synd, skuld, förlåtelse och förbarmande. Det spelar faktiskt roll om vi i liturgin vill be om och gestalta Guds medlidande, en skuldavskrivning eller räddningen av våra liv.

Mikael Winninge
docent, översättningsdirektor
Svenska bibelsällskapet