Högskolepoängen är inte bara ett bland andra behörighetskrav

År 1981 fattade det dåvarande biskopsmötet ett beslut om en ordning för antagning av blivande präster. Ordningen har få likheter med dagens antagningskonferenser, men syftade till att reglera de blivande prästernas kontakt med sina framtida vigningsstift. Biskoparna ville lära känna sina blivande präster och se till att de en dag skulle återvända hem från studentlivet i Lund och Uppsala.

Detta är en del av bakgrunden till den labyrint som idag är Svenska kyrkans prästutbildning. En annan är frågan om relationen mellan praktiska och teoretiska kunskaper.

Formen med en universitetsutbildning och en avslutande praktisk utbildningsdel har med små variationer funnits sedan början av 1900-talet. Under nästan lika lång tid har den kritiserats för att inte i tillräcklig utsträckning hjälpa studenterna att integrera teori och praktik. Det har genom åren gjorts många försök att kombinera universitetsstudierna med mer praktiskt inriktade kurser. Inte sällan har de olika försöken sedan lagts ovanpå varandra i ett allt vingligare torn av klossar, som dessutom skiljer sig åt mellan olika stift.

Det är en folkhögskolekurs här, en praktikperiod där. Det är MSS-dagar, mentorssamtal och persongenomgångar. Det är psalmkurser, gudstjänstkurser och samtalsgrupper. Stiften har i allt större utsträckning blivit en tredje utbildningsgivare i sin egen rätt, vid sidan av universiteten och Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Jag kan se många möjliga förklaringar till detta, flera av dem rimliga. Men det finns också skäl att problematisera utvecklingen.

Svenska kyrkan är för liten för att bedriva tretton olika pastoralteologiska utbildningar i miniformat, en i varje stift. Det är inte försvarbart vare sig kostnads- eller kvalitetsmässigt och i dagens läge svårt att motivera. För fyrtio år sedan var det kanske ett problem att prästkandidaterna levde studentliv i universitetsstäderna istället för att lära känna sina stift.

Idag, när hela utbildningen går att läsa på distans utan att ens lämna sin hemförsamling, är problemet snarare det motsatta. Prästkandidaterna är redan ”hemma”. Uppdraget för oss som arbetar med utbildningen är att visa dem att kyrkan är större än så.

Den grupp studenter som fortfarande läser universitetskurser på heltid på plats på universitet slits mellan Svenska kyrkans och universitets närvarokrav. När fler och fler saker ska ske samtidigt som universitetsutbildningen förväntas studenterna alltför ofta vara på två ställen samtidigt. Ibland verkar det som om det vettigaste de kan göra för att få ihop logistiken är att läsa vissa universitetskurser på distans. Då framstår det inte som trovärdigt att Svenska kyrkan samtidigt uppmuntrar dem att följa ett utbildningsprogram på campus.

Mitt i debatten om antal högskolepoäng, uppsatser eller språkkrav skulle jag också vilja ha en konstruktiv diskussion om hur stiftens utbildningsdelar radikalt skulle kunna minskas ner. Två utbildningsgivare, universiteten och utbildningsinstitutet, är redan mer än tillräckligt.

Om Svenska kyrkan menar allvar med att universitetsutbildningen är viktig bör också studenterna ges möjlighet att fokusera på den. Risken med den nuvarande utvecklingen är annars att högskolepoängen bara ses som ett behörighetskrav till prästutbildningen inte som själva utbildningen. Det, om något, kommer att vara förödande för möjligheterna att integrera teori och praktik.

Karin Rubenson, biträdande universitetslektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet och präst