Tänk om kyrkan vågade stanna kvar på landsbygden

Några gånger om året åker jag till mitt barndomshem i den lilla fiskebyn utanför Gävle. Där varvar jag ner, andas frisk luft och lämnar livsstressen bakom mig. Jag vinterbadar, njuter av solskenet och min hund kan springa fritt på gräsmattan. Ett andrum för mig som till vardags bor i en Stockholmslägenhet.

Just nu pågår en stor diskussion i byn, då Gävle församling vill sälja kapellet som ligger centralt i byn. Detta till bybornas motstånd och trots att det sker en inflytt till byn med skog som får ge vika för nya hus på löpande band.

Det gör ont i hjärtat varje gång en kyrkobyggnad behövs säljas, och extra mycket såklart när det är mitt barndoms kapell som är på tal – platsen där min släkt gift sig och döpts i generationer. Samtidigt förstår jag att kyrkans ekonomi behöver räddas, församlingar och pastorat slås ihop, personalstyrkan minskas, och byggnader säljas. Gävle församlings ekonomi är trasslig, för att uttrycka sig milt, och även om kapellet fortsatt är en populär plats för bröllop och dop så var det många år sedan det var fullskalig aktivitet där. Idag erbjuds några enstaka gudstjänster per år i kapellet, och trots de få sittplatserna så fylls inte ens de bänkraderna när kyrkan väl är i gång.

Att kapellet står högt på listan över kyrkobyggnader som Gävle församling vill göra sig av med är inte konstigt.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det gör med vår kyrka när den alltmer centraliseras till städerna, när landsbygdens små kyrkobyggnader och kapell töms på verksamhet till förmån för städernas större och folktätare kyrkor. Att vi är en kyrka och ett samhälle i förändring, där kyrkan inte längre kan förväntas stå i varje orts centrum, det är bara att acceptera – men är det verkligen rätt väg att gå att centralisera församlingarna på det sätt som vi nu rör oss mot?

Fiskebyn jag växte upp i kommer aldrig bli som den en gång var; det finns försvinnande få fiskare kvar och jultomten kommer inte längre med båt till byns barn på julafton. Men trots det så fortsätter byn att växa, allt fler barnfamiljer lämnar stan för landsbygden och tillsammans skapar de nya traditioner. Byns invånarantal växer i stadig takt. Situationen är inte unik för Gävle, den rådande trenden att lämna storstadslivet för landsbygden är väl omskriven.

Samtidigt flyttar kyrkan därifrån.

Tänk om kyrkan i stället vågade stanna, vågade stå i sin tradition som folkkyrka, vågade flytta ut verksamhet som barnkörer och babykyrka till landsbygden där barnfamiljerna faktiskt bor – vad skulle hända då? Om kyrkan vågade stå emot en samhällsutveckling som kräver att familjen ska åka in till stan för allt från att köpa mjölk till att utöva fritidsaktiviteter, och i stället erbjöd en anpassad verksamhet inom gångavstånd från landsbygdens hem, öppnar sig då inte en möjlighet att locka fler personer till kyrkan?

Ja, vi måste ta till hjärtskärande förändringar för att rädda kyrkans ekonomi, men är att lämna den landsbygd dit folket flyttar till fördel för en centraliserad verksamhet i stan rätt väg att gå för det samfund som vill göra anspråk på att vara en folkkyrka?

Lina Landström
Teolog