Utan självförtroende sprängs kyrkan

Debatten om kyrkans identitet och självförtroende som drogs igång av Helena Edlund i Kyrkans Tidning den 18 augusti, är inte lätt, men den är viktig. Kommentarerna rinner fortfarande in och vittnesmål från kyrkfolk runt om i landet säger att det var på tiden…
Prästerna Annika Borg och Christer Hugo driver kritiken mot dialogprojekten med islam vidare, i Kyrkans Tidning och på nätet. Även om de spetsar till sin beskrivning av religionsdialogens förutsättningar och praktik, så är huvudbudskapet en efterlysning: ”Vi måste nu börja föra dialog med varandra inom vår egen kyrka om vad det betyder att vara kristen”.

I kommentarer och debattinlägg återkommer ständigt begrepp som ”politiskt korrekt” och ”inkvisition”. Kyrkoledningen anklagas för åsiktsförtryck.
Gör man det enkelt för sig avfärdar man det som ytterlighetsgnäll. Men det vittnar om bristen på diskussion om de svåra frågorna.

Hittills har ingenting hörts från våra biskopar i den här frågan. På stiftens hemsidor, i bloggar och i pressreleaser går kyrklivet sin gilla gång. Det duger inte. Tystnaden är i det här fallet inte ett statement, det hade det varit om Svenska kyrkans identitet varit tydlig. Nu är tystnaden tomrum och tomrummet fylls mycket snabbt när det rör sig om en kontroversiell fråga. Som vi skrev i förra numret, risken är att de främlingsfientliga, ”emblemkristna”, tar över.
Det finns skäl att hänvisa till kyrkoordningen och biskopens uppgift: ”ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning, svara för ledning och tillsyn, vårda och värna kyrkans enhet”.

Då kan det inte bli tyst när det hettar till kring de centrala frågorna identitet och självförtoende.
En kyrka utan identitet har svårt att möta andra trossystem, religioner och ideologier. Och religionsmötena är nödvändiga. Kritikerna verkar förväxla dialog med kompromiss, eller för den delen kapitulation. Kyrkan skadar inte sin identitet genom att ägna sig åt religionsdialog.
Tvärtom är dialog ett sätt att synliggöra vad som skiljer min tro från din och vad som är omistligt i den egna traditionen. Men då ska den givetvis föras professionellt och med stolthet över det egna, inte bara respekt för det andra.

Hugo och Borg ställer frågan om en kristen församling kan ta Gud på allvar utan att Jesus förs på tal. Svaret är nej. Eftersom Jesus är grunden för kyrkans tro och hela förståelse av vem Gud är, måste Jesus inte bara föras på tal utan vara i centrum. Det är grunden för sökandet efter hur den egna identiteten kommer till uttryck.
En kyrka utan självförtroende riskerar att sprängas i fraktioner. När diskussionen inte förs blir det som skiljer viktigare än det som förenar. Energin går åt till inre kamp.
Så det är hög tid att kyrkans ledning visar sig – och talar klarspråk om identiteten.

Anders Ahlberg

Vi klarar oss inte utan Jesus

Det hände sig att domkyrkoorganisten i ett sydsvenskt stift uttryckte sig entusiastiskt över livet i en kyrka, som han besökt. Domprosten kommenterade entusiasmen trevande: Men är de inte lite högkyrkliga där?
Domkyrkoorganisten utbrast uppgivet: Tänk om någon, någon gång, skulle kalla oss någonting!
Svenska kyrkan har naturligtvis en identitet – vag, intet-
sägande, välment, strävande att omfatta allt och alla, utom det liv som brinner här och där i församlingarna. Det livet bör marginaliseras, tystas och regleras med partipolitiska diktatoriska bestämmelser. Så kan också en kyrklig identitet se ut.

En sådan kyrka är för människors livsviktiga längtan efter Gud ingen vägledare. Den är i sin uteblivna ambition, att vara en varm tydlig coach i kristet liv 2011, en svikare av sitt egentliga uppdrag. När en biskopsbok kom ut för ett antal år sedan skrev recensenten: Han svarar väl på alla frågor som ställs, men anar nog inte att många frågor om Gud och tron inte ställs, för ingen räknar med att få något vettigt svar där.
KT:s påpekande att en kyrka utan identitet har svårt att möta andra trossystem, religioner och ideologier är sant, men det är ett sekundärt, om dock allvarligt problem. Kyrkans uppgift är att stärka den Jesusmärkta identiteten hos alla sin medlemmar, så att dessa med levande rötter i Jesu liv och ord kan orientera sig i samtidens alla möten och relationer.
Det glädjande i den förtvivlan som nu bryter fram och i den längtan som ropar efter fördjupad identitet, är att materialet till en identitetsförnyelse finns tillgänglig, överallt. Den finns i Bibelns ord, den finns där nattvardsbordet dukas. Den finns i bönens livgivande atmosfär. Och den finns i den heliga traditionen.

Om inte dessa källor får bli och vara levande verktyg är ett kristet identitetssökande ingenting värt.
Med dessa tillgångar aktiverade kan varje kristen svara på vad det innebär att vara kristen med orden ur den 1878 utgivna Lilla Katekesen: Jag kallas kristen, därför att jag är döpt och med församlingen bekänner Jesus som min Frälsare och Herre.
Eller på nutidssvenska: Jag är kristen för jag är döpt och jag klarar mig inte utan Jesus.

Bo Brander