Utmaningar till en ekumenisk och profetisk diakoni

Av olika tidningsuppgifter får jag intrycket att det snarare gäller viktiga frågor om etik, omsorg och diakoni och inte om inomkyrklighet, bekännelse eller lära som EFS styrelse vill göra gällande. 

Med min bakgrund som EFS missionär, ekonomichef, rådgivare och forskare med erfarenhet från olika internationella, ekumeniska och diakonala sammanhang för fred, enhet och rättvisa känns det olyckligt om detta leder till att relationerna skulle försämras. Både för EFS och Svenska kyrkan. Det skulle i så fall ske i en tid när många andra kyrkor och missioner jobbar för en fördjupad ekumenisk diakoni.

Det är ju snarare så, som också biskop Åsa Nyström säger, att "relationerna mellan EFS och Svenska kyrkan behöver fördjupas".  Det behöver ske både för att stärka enheten och för att möta de stora utmaningarna inte minst för kyrkans ekumeniska och diakonala roll i världen. 

Särskilt efter kyrkans skiljande från staten gäller det kyrkans profetiska diakoni. Den handlar inte minst om att varna för de enorma sociala och ekonomiska klyftor som även utgör allvarliga hot mot fred och rättvisa.

Klimathotet är också en annan mycket brännande fråga som gäller vår omsorg om hela Guds skapelse som förstås berör kyrkan i hela världen och särskilt de fattiga. Vi är Guds förvaltare av evangeliet om Guds oändliga nåd och kärlek, liksom vi har att förvalta alla särskilda gåvor för att vara tecken för rättvisa gentemot alla fattiga och alla dem som tvingas fly från krig och förföljelse.

Det går inte att hävda att detta främst är en politisk fråga, som en del gör, när inte staten tar sitt moraliska ansvar i "Guds ekonomi". Den så kallade lutherska tvåregementsläran har därmed satts ur spel, vilket innebär att efter hundratals år så ligger fältet öppet för en mer profetisk diakoni. Och Jesus var ju som Frälsare samtidigt både profet och diakon.

Hans uppoffrande kärlek vittnar om en profetisk diakoni som är en del av Jesus undervisning om Guds rike och borde stå över varje trossamfunds egna formuleringar av lära eller trosbekännelse. Ekumenisk diakoni gäller även den viktiga frågan om de kristnas enhet, ja egentligen även alla gudstroende behöver vara förvaltare av Guds fred och rättvisa, för att världen ska tro. 

Tyvärr är det splittringen kring olika läror och bekännelser som i alla tider har hotat denna samhörighet, inte bara mellan EFS och Svenska kyrkan förstås utan även inom och mellan alla trossamfund.   Diskussioner om den rätta tron, läran eller bekännelsen är meningslös om den inte får styras av tilliten till Guds gränslösa nåd och kärlek (1 Kor 13.)  

Skillnader i trosuppfattningar går ju inte längre mellan olika samfund utan rakt igenom alla församlingar. Inom alla kyrkor och missionsrörelser behövs därför också ekumenisk diakoni som utgår från Jesu undervisning om Guds rike. Och då behöver vi på nytt fundera över hur vi kan vara Guds förvaltare av hela evangeliet med den profetiska diakonin i världen.

Eskil Jonsson