Varför dödar vi Bach?

Vi har alla något som format oss. Vi har suttit med Bo Vilhelm Olsson i Tegnérlunden i skymningen, innan han kom till Landet i fjärran och blev Mio, min Mio. Vi har lyssnat till Clarence Clemons sax i the E-street Band, vi har rörts av Bachs ­oratorier.

Astrid Lindgren är död, ­Clarence Clemons lämnade det jordiska för några år sedan, Bach är sedan länge avliden. Ändå lever de. Varför? För att vi läser deras verk, lyssnar till dem, formas av dem. För att vi finns. Utan oss är de döda på riktigt.

Så varför ägnar vi oss just nu åt att utplåna dem? I Aftonbladet ställer sig nästan 2 000 svenska forskare under rubriken ”Nog nu, politiker – ta klimatkrisen på allvar” frågan vad det är politikerna/vi inte förstår. Hur många bevis krävs, hur många översvämningar, hur många torrlagda floder, hur många ton smält is? Hur många döda? När tänker vi sätta stopp?

Vi är i färd med att utplåna en stor del av den biologiska mångfalden. I den ingår vi människor. Somliga cyniker tycker att det är lika gott, vi är den största faran för resten av det levande livet. Good riddance när vi försvinner!

Men tycker de flesta av oss så? Vill vi inte ha en levande mänsklighet som kan läsa Mio, min Mio och lyssna till musiken och gå på museerna och vandra i skogen? Bryr vi oss inte om skapelsen och dem som gått före oss? Vi som kallar oss troende; vilken gud är det vi tror på? Skapandets Gud eller förstörelsens? Är det mitt JAG som ska styra mitt handlande, ­eller tanken på det VI som vi alla ingår i?

Hur tar vi vårt ansvar NU?

Nilla Bolding, ViSK i Lund