Därför brinner de för diakoni

Elisabet Axén Henley har hittat sin ledstjärna

45-åriga Elisabet Axén Henley när en längtan att bli diakon. Kallelsen fick hon för ett år sedan.

– Jag blev hittad av Gud, beskriver hon känslan.

I dag är Elisabet Axén Henley husfru åt Växjöbiskopen Fredrik Modéus. Hon fick jobbet i Östrabo biskopsgård för ett tiotal år sedan. Då bodde Sven Thidevall i residenset.

– Det är ett jätteroligt jobb. Jag ansvarar för att huset ska vara välkomnande, jag beställer catering, luncher, dukar och möter gäster. Jag är värdinna i vardagen.

Men trots att jobbet är jättekul så känner Elisabet Axén Henley att något saknas.

– För två år sedan låg jag på sjukhus och var nära att dö. Tankarna började gå och jag kände att något saknades i mitt liv. Jag ville göra något mer. Jag ville göra skillnad i världen.

Elisabet samtalade förra hösten med en god vän som frågade:

– Du har aldrig funderat på att bli präst? Men nej, det är inte min kallelse. Trots att min bror och min farfar är präster så har jag aldrig funderat på det.

Vännen gav sig inte. Hon fortsatte att fråga. Ville inte Elisabet bli diakon?

– Det var som att tiden stannade. Det är diakon jag vill bli. För första gången har jag hittat det som är ledstjärnan vid horisonten. Det fyllde mig med en sådan lycka, det är svårt att beskriva. Den inre känslan var total, det fanns inga tveksamheter. Jag var inte vilsen längre.

– Däremot funderade jag en del på vad andra skulle säga.

Under flera år har Elisabet gått en återkommande kurs på temat Befriande bibelläsning.

– Där blir alla tagna på allvar, oavsett om du är präst, musiker eller lekman. Allas tankar är lika viktiga. Där får jag känslan att jag duger, jag räcker till att bli diakon.

Men vägen till diakon är ganska lång. Elisabet har nu ansökt hos Växjö stift om att bli diakonkandidat.

– Antagningskonferensen är först i augusti nästa år. Så än så länge lever jag bara med min längtan att bli diakon.

Under det kommande året ska Elisabet komplettera sin kost-ekonomutbildning med några omsorgsämnen på universitetet. Maken och barnen är positiva till hennes framtida planer.

– Under tidigare studier och jobb har jag inte haft någon stark drivkraft. Men nu känns det helt rätt. Nu har jag mål och mening med min färd.

Vad ser du då fram emot att arbeta med som diakon?

– Jag vill arbeta med människor, ge tid till dem som behöver. Jag vurmar för arbetet med ideella. Jag vill engagera människor så att de känner sig behövda. Och jag vill lyssna på människor i svåra stunder.

Vad är diakoni för dig?

– Det är att se dina medmänniskor, att stå upp för dem som är i underläge. Det är att ge människor tid och att lyssna engagerat. Och det är att gå emot strömmen och våga säga ifrån.

– Den profetiska rösten är en självklar del i uppgiften att verka som diakon.

Anna Karin Strand Nilsson vill stärka människor att förändra sina liv

Hur kom du fram till att du ville bli diakon – upplevde du en kallelse?

– Det gick i flera steg: det första togs när jag var elva år och såg en diakonissa som besökte en döende granne, klädd i diakonissdräkt. ”En sådan vill jag bli”, tänkte jag. Sedan gick åren och jag ägnade det inte så mycket tanke. För fem-sex år sedan började min tro vilja ta sig konkreta uttryck. I vården där jag arbetade kunde jag inte utnyttja kraften i min tro. Vi skickade hem patienter till ensamhet eller i värsta fall hemlöshet – det kändes som att jag kunde göra mer utanför sjukhuset.

Hur hör dina yrkesval ihop med din tro?

– Det har funnits en tro hos mig hela tiden, men inte alltid så tydligt. Som vuxen har den stärkts och blivit mer konkret. Jag kan se, när jag tittar bakåt, att vägen inte varit så krokig egentligen.

Vad saknades tidigare och drev dig till att bli diakon – ser du en kallelse?

– Ja! Det är något som ropar… Jag vill att det jag gör omfattar hela min person – självklart kunde jag använda min tro som sjuksköterska, men på ett stumt sätt. Jag kunde be en bön, men bara innanför läpparna.

Vad tycker du om diakonutbildningen?

– Den var väldigt bra – den stärker identiteten som diakon och gör det möjligt att träffa andra yrkesgrupper i kyrkan, det skapar grunden för ett arbetslag. Utbildningen har givit mig redskap för att formulera vad diakoni är och hur man stärker andra som jobbar med diakoni i församlingen.

Vad vill du ge som diakon?

– Mycket handlar om att bryta ensamheten. Jag vill stärka människor att se att de kan göra något av sitt liv. Jag kan inte förändra människors liv, men ge dem en puff till att själva förändra. Och verka för att församlingen är ett sammanhang där man kan få vara som man är. Det är viktigt att församlingen är en plats där man får tas i bruk, det är grundläggande att få känna sig behövd. Mycket handlar ju också om att jobba tillsammans med ideella.

Har du någon särskild inriktning på ditt jobb i Maria Magdalena?

– Jag jobbar med vuxna mitt i livet, men också de allra äldsta. Dessutom socialt utsatta som människor i missbruk och hemlöshet. Grupper som inte alltid är så välkomna i samhället. Även inom sjukvården var jag inriktad på att jobba med dem – det känns som att hjärtat slår extra för dem. Jag vill i synnerhet jobba med ensamma. Ofrivillig ensamhet är ett väldigt hälsoproblem som skapar smärta, depressioner och självmordsrisk.

Vad är diakoni för dig?

– Medmänsklighet och medvandrarskap i ett samhälle där det är alldeles för lätt att åka av, att hamna utanför. Diakoni främjar innanförskap.

Marcus Andersson vill bli respekterad av samhället

Diakoni innebär omsorg om människor och det är omsorgen om den enskilda människan som ligger Marcus Andersson varmast om hjärtat.

Hans dagar som diakon i Säterbygdens församling är fyllda av vitt skilda arbetsuppgifter. Men för honom skapar de en helhet, oavsett om han leder konfirmandgrupper, följer med till socialkontoret, ansvarar för sinnesrogudstjänst eller sopplunch, handleder volontärer eller deltar i Posom-gruppens möten.

– Diakoni för mig är att skapa mötesplatser där människor kan bryta sin ensamhet, där de kan samtala med andra, få ett sammanhang. Här i stiftet talas mycket om varande och görande. En församlingspedagog gör många saker och en diakon är i saker. Men som jag ser det måste man göra saker för att kunna vara i saker.

Marcus Andersson står inte på några barrikader eller begår lagbrott i sitt arbete som diakon.

– Hur skulle jag kunna bli respekterad om inte jag respekterar andra? Jag kommer aldrig att gömma några flyktingar eller stå för civil olydnad. Svenska lagar måste följas, anser jag. Jag är Svenska kyrkans representant i flera nätverk, de andra måste kunna lita på mig och vi måste kunna samarbeta. Synen på Svenska kyrkan är inte alltid så kraftfull, men när vi visar vad vi kan, växer omgivningens förtroende.

– Jag är mycket aktiv i mitt yrke, men försöker disponera min tid rätt. Det är inte jag som ska laga soppan till lunchen, det är inte jag som ska hinna med alla hembesök. I församlingen finns 50 fantastiska volontärer mellan 65 och 90 år. Min roll är att skapa struktur, ge uppmuntran och utbildning till volontärerna.

Vägen till diakonvigningen i Västerås domkyrka 2015 gick via många år som församlingspedagog i Svärdsjö. Med tiden hade Marcus känt han att han ville jobba ”fullt ut med församlingen, från noll till 100 år”. Alla möten skapade en inre och yttre kallelse. I Svärdsjö församling fanns ingen diakon och en stor del av tiden var han i samtal och ägnade sig åt vad en diakon brukar göra.

– Som församlingspedagog är det ofta fokus på barn och unga vuxna, och jag längtade efter att få göra mer, särskilt för äldre. För att fortsätta få vara en del av Svenska kyrkans framtid garderade jag mig genom att bredda kompetensen. Jag har lika stor nytta av båda mina utbildningar i min yrkesvardag.

Allt började en kväll på hemväg från simhallen i Sala, hösten efter konfirmationen 1995. Marcus såg att en ungdomsträff pågick i kyrkan, gick in i lokalen och blev kvar. Både i ungdomsgruppen och andligt i den kyrkliga gemenskapen.

– Det var där och då jag kände att Svenska kyrkan var min plats. Kyrkan blev mitt andra hem och en tro började växa fram. Från runt 20, 21 såg jag mig som troende.

Som man och församlingspedagog fick han ofta frågan varför han inte studerade vidare till präst, berättar han, men till det fick han ingen kallelse. Kallelsen till diakon var av det praktiska slaget, han visste att han ville arbeta i kyrkan och kände att en komplettering av kompetensen var tryggt.

– Inför vigningen kände jag inte så mycket, men väl i domkyrkan under vigningsgudstjänsten blev det jättestort. Vigningen till diakon blev en stark upplevelse och det blev tydligt att det var ett livsval.

Med den gröna skjortan, kragen och emblemet blev den yttre tydligheten större. Första gången han hade sin krage på sig var när han gick från jobbet för att handla. Alla i matbutiken hejade och log. På kvällen, när han slutat jobba, kom han tillbaka utan krage. Ingen såg honom.

– Många människor vet inte skillnaden mellan präst och dia-kon, de ser bara den vita kragen. Kragen fyller fortfarande en funktion och det är olika hur man använder sin krage. Där finns inget reglemente, men för mig handlar det om tydlighet, något som inte kan misstolkas.

Yrkeslivet har breddats med fackliga uppdrag och han har och har haft många förtroendeuppdrag i olika nivåer i kyrkan.

– Jag är alltid diakon, att vara det sätter perspektiv på mitt liv. Jag måste ständigt ha det förhållningssättet, till exempel rent privat i sociala medier. Ideal och verklighet går ihop för mig, jag arbetar på det sätt som jag vill arbeta för att göra gott.