Här fick alla i församlingen tycka till om kyrkan

Hur blir kyrkan relevant för fler? Jim Tullgren har länge drivits av tanken att låta församlingsborna själva komma till tals. Att det görs så sällan har förvånat honom.

– Vi är duktiga på att sätta upp mål men har dålig koll på hur vårt arbete tas emot i den geografiska ort vi är satta att tjäna. Majoriteten av våra egna medlemmar kommer vi inte ens i kontakt med mer än vid kyrkliga handlingar.

För att lära känna församlingsborna bättre tog han initiativ till en studie som genomförts tillsammans med församlingarna i Höganäs och Skanör-Falsterbo, där medlemmar fick svara på en enkät om tro, synen på kyrkan, olika behov och prioriteringar. Resultatet ser överlag ganska dystert ut. Färre än var tredje är medlemmar i Svenska kyrkan för att de är troende och bara den kyrkliga kärnan, max åtta procent, kommer på gudstjänsterna.

– Gudstjänsten är själva nerven, den kan vi aldrig prioritera ner. Men kanske ska vi vara mer flexibla och även hålla gudstjänster på vardagskvällar? I anslutning till våra andra verksamheter, såsom kören, skulle vi kunna hålla en kort bön.

För Jim Tullgren är syftet med undersökningen inte att hitta snabba lösningar. Tvärtom hoppas han att den ska få verka långsiktigt hos hela arbetslaget. Ge näring till nya tankar, idéer och förhållningssätt.

– Vad vi gör av den avgör vi alla. Jag har mycket duktiga medarbetare som ansvarar för sina områden. Det här är inget som bara jag driver, utan en process där alla ges utrymme att tänka.

I en tid av fortsatt medlems-tapp behövs hopp, menar Jim Tullgren. En berättelse om en väg framåt för kyrkan. Den stig han själv har valt är de ideellas återtåg.

– Det handlar inte bara om den framtida ekonomin, utan om att öka den lokala förankringen. Kyrkan blir något du har ditt hjärta i, där du är med och tar ett handtag.

Höllviken har många ideella. I enkäten uppger dessutom fem procent att de kan tänka sig att engagera sig, vilket motsvarar nästan 600 personer. Arbetet med att bejaka de initiativ som tas är redan igång och en grupp medarbetare går en kurs i att leda frivilligarbetare.

För att folk ska söka sig till kyrkan kommer det också att krävas duktiga anställda, precis som i dag. Ett antal präster, musiker, diakoner och pedagoger med riktigt hög kompetens som attraherar brett.

Att dop, vigslar och begravningar är centrala för många medlemmar är tydligt i studien.

– Det är inget nytt, men jag tror att vi ska höja ribban för de kyrkliga handlingarna i vårt medvetande. Här har vi chans att hjälpa människor att hitta sin tro och fördjupa sin medmänsklighet.

Detsamma gäller konfirmationen. Höllviken har satsat hårt på de unga. Det har kostat, men också gett resultat. 70 procent av medlemmarna är inskrivna.

– Vi arrangerar en Berlinresa och flera sommarläger. Men utan riktigt duktiga församlingspedagoger och engagerad personal som verkligen erbjuder kvalitet, hade det aldrig gått.

I den kommande förnyelsen av församlingsinstruktionen hoppas Jim Tullgren att insikter från undersökningen ska komma väl till pass. Han hoppas också att det här bara är början på ett nytt sätt att lyssna in hela församlingen.

– Jag har ett folkkyrkohjärta. Om vi kan genomföra undersökningen minst två gånger till kan vi se rörelser och lära oss av dem.

Kyrkogårdsarbetare når flest församlingsbor

Stora Hammars kyrka i Höllviken ligger centralt. Många sneddar över kyrkogården på sin väg genom vardagen, andra slår sig ned på bänken i den Bibliska trädgården intill för att fånga en glimt av höstsolen.

– Här kan du få en lugn stund i det gröna, hänga nappar i nappträdet eller lämna blommor på graven, säger Anneli Nickel, kyrkogårdsarbetare med ledningsansvar.

Kyrkogården är den kyrkliga plats som flest besöker. En slutsats från enkätstudien är därför att Anneli Nickel och hennes kolleger skulle kunna spela en viktig roll i arbetet med att nå fler församlingsbor än de redan aktiva.

– Vi har en fin möjlighet att möta människor. Men våra direktiv gör att vi inte kan fungera som någon sorts inkastare till kyrkan. Därför väcker undersökningen kluvna känslor och en hel del frågetecken, säger hon.

Som anställd kyrkogårdsarbetare behöver du inte vara medlem i Svenska kyrkan. Du ska dessutom förhålla dig neutral eftersom du sköter alla gravar, inte bara kyrkans medlemmars.

– Det vi kan göra är att informera om våra verksamheter när det efterfrågas. Vi lotsar också människor vidare till en präst eller diakon när de behöver mer än det vi kan ge.

Att arbeta på en kyrkogård innebär ständiga möten med människor i sorg och saknad, människor som behöver medmänsklig värme och en hand att hålla.

– För den som är ung eller inte riktigt har det i sig, kan det nog vara bra att få utbildning i hur du hanterar det här.

Mänskliga samtal skulle förstås kunna ses som diakonalt arbete. Var gränsen går mellan det kyrkliga och det ickekonfessionella är långt ifrån glasklar.

– När jag kom var det sagt att begravningsverksamheten skulle vara helt separerad från övrig verksamhet. Själv är jag mer inne på samarbete och tycker exempelvis att det är självklart att vara med på andakten efter onsdagsmötet.

– Det här är möjligt i en liten församling, menar Anneli Nickel. Men i städer med större förvaltningar är de anställda i begravningsverksamheten ofta inte involverade i kyrkans övriga verksamheter.

– Vi behöver fortsätta den här diskussionen. Hur gör vi på bästa sätt med tanke på den roll vi har?