Kulturarvet – inte bara för de stora

Vid skilsmässan från staten för arton år sedan fick Svenska kyrkan ansvaret för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Och de är många: drygt 3700 kyrkor finns det i landet.

För detta får man en årlig kyrkoantikvarisk ersättning. I direktiven finns också krav på att de kyrkliga kulturminnena ska hållas tillgängliga i minst samma utsträckning som före år 2000 och att Svenska kyrkan måste ha nödvändig kompetens för den uppgiften.

– Kyrkan representerar något större än enbart den kristna traditionen. Vi har ett uppdrag att tillgängliggöra och visa upp kulturarvet för alla.

Det säger Rickard Isaksson som är stiftsantikvarie i Stockholm och fortsätter:

– Det har skrivits massor av rapporter genom åren. Men barnen, som är Svenska kyrkans viktigaste målgrupp, läser inte rapporter. Så hur görs arvet tillgängligt för dem?

Ett av svaren ligger framför oss på bordet: Den hemliga resan. En lekfull och spännande roadtrip av den kände barnboksförfattaren Ulf Nilsson med illustrationer av Anna Blåder.

Stiftskansliet i Stockholm tog initiativet och Rickard Isakssons företrädare, Leif Stenholm, hade börjat arbetet med att tillgängliggöra arvet. Han hade också kontaktat Ulf Nilsson.

– Så det kändes naturligt för mig att fortsätta på de uppbyggda kontakterna, säger Rickard Isaksson. Ulf Nilssons namn är ju en kvalitetsstämpel.

Tanken med boken var att skapa ett verktyg för församlingarna i arbetet med olika barngrupper. Tilltänkt målgrupp är de mellan 6 och 9 år, lågstadiet alltså, men den kan säkert läsas av äldre också.

Boken har tryckts i en upplaga på 6 000 exemplar och den har precis börjat distribueras till de församlingar som nappat och beställt den. En av dem är Högalid i Stockholm där Liselotte Granstrand är fritidsledare.

– Jag har delat ut boken i barnkören och jag tänker börja jobba med den i vår kyrka, berättar hon. Vi ska göra vandringar i kyrkan, på liknande sätt som vi brukar i påsk- och juletid då barnen får upptäcka dörrar som brukar vara låsta och rummen bakom dem. Vi vill helt enkelt göra dem nyfikna på kyrkan.

Och nyfikna är de. Åtminstone de två som vi träffar en stund före måndagens körrepetition.

Clara Gruvfält och Tage Karis Stångberg går i ettan och de har precis hunnit läsa berättelsen om Maja, John och deras gammelmormors äventyrliga och lätt knasiga resa mellan en massa olika kyrkor i och runt Stockholm.

Tage fick hjälp med läsningen av sin mamma medan Clara plöjde texten själv.

– Jag läser massor, det är min hobby, säger hon. Jag bryr mig inte om telefoner, jag bryr mig bara om böcker. Och det här var en bra och rolig bok.

– Den handlar om en tant, en pojke och en flicka som åker runt till en massa kyrkor för att försöka hitta tantens mormors mormors mor, säger Tage som inte riktigt begriper hur de hann med att besöka alla olika kyrkor på en dag. Fast dom åkte ju taxi förstås.

Ända tillbaka till 1500-talet tar de sig och resan blir en sorts historisk roadtrip där barnen i berättelsen får lära sig hur landet fungerade före mobilernas och Youtubes tid.

– Fast Maja tittade jättemycket på telefonen och man får se skärmdumpar i boken på orden som hon slår upp. Vapenhus, dopfunt och sakristia till exempel. Jag brukar fråga min moster om jag får titta på hennes telefon men det får jag sällan.

– Jag visste vad predikstol var men inte hur man uttalade det, säger Clara. Jag trodde att det hette prediiiikstol. Jag visste också vad man hade vapenhuset till.

– Vi brukar fika och äta korv i vårat vapenhus här i Högalid, inflikar Tage.

Så varför har de fått den här boken tror de?

– Det är nog för att vi ska lära oss om kyrkor och sånt, tror Clara. Fast Tage är inte riktigt säker på vad han lärt sig. Jo, att det fanns en knapp uppe i predikstolen i en kyrka som drog igång kyrkklockorna.

– Det var kul, fast vaktmästaren gillade inte det.

Boken handlar nog också om att ta reda på var äldre släktingar ligger begravda, de som inte finns bland oss längre.

– Min pappas farmor ligger i Högalidskyrkan. Och min pappas farfar finns i havet på västkusten. Så jag brukar bada med honom, säger Clara.

– Mormor och morfar bor i Finspång och där finns det ett bra badhus. Man blir lite sugen på att få veta om sina gamla släktingar, tycker Tage. Jag tror min farmor föddes i Gävle och jag tror att hon dog där också. Jag har inte varit i Gävle, men jag har varit i Uppsala.

Clara och Tage är överens om att boken bra. Rolig och spännande. Och det är Rickard Isaksson och Liselotte Granstrand nöjda med. Det var aldrig tänkt att detta skulle bli någon from religionspropaganda.

– Nej vi vill att fler än kyrkligt aktiva ska bli intresserade. Vi ville skapa en vanlig barnbok med ett kyrkligt tema. Och vi hoppas och tror att vi lyckats med det.