Mansgrupper gör världen till en bättre plats

”Nu kan du dö! Nu när du till sist har gjort något meningsfullt genom att starta Mansakademin, kan du känna dig nöjd med ditt liv”, sa den litterära kvinnan vid bordet när det serverades sopplunch efter högmässan.

Ord och inga visor. Även om det är hårt att inse att hon uppenbarligen tyckte det mesta jag har gjort dessförinnan i 62 år inte var så mycket att fästa någon större uppmärksamhet vid, så var det sagt med värme. Mansakademin i Hedvig Eleonora församling fyller uppenbarligen ett väsentligt behov. Kön är lång. Och det finns kritik. Vi välbeställda vita medåldersmän är ju prioriterade på de flesta sätt. Räcker inte det?

Nej. Världen blir en bättre plats om äldre män får hantera sin ångest, ensamhet och sorger. Och den processen går enklare i grupper med enbart män. Prestigen och kråmandet för kvinnor försvinner. 

Av den anledningen är det också lätt att avspisa propåerna från kvinnor att bara få komma med och titta och lyssna. Påverkan på grupperna blir betydande. Det är lite som att gå och titta på alkoholisterna på ett aa-möte. Vi kommer på djupet fort. Gruppens betydelse för en varaktig förändring är svår att överskatta.

80 procent av deltagarna i kyrkans aktiviteter är kvinnor. I mansgrupperna är det, hör och häpna, 100 procent män. Mansakademin lockar en grupp som sällan hittar vägen till vare sig kyrkan eller samtalsgrupper.

”Får du inget betalt?”

Får ofta frågan förvånat, när jag berättar om min tillvaro med alltmer volontärarbete. Nej, jag är övertygad om att livet blir mer meningsfullt om jag kan vara med att stödja andra åldrande män i bland annat Mansakademin att bli gladare, hantera sin ångest, bli en bättre vän och partner. Och kan vi bidra genom att ge ekonomiskt stöd utifrån våra resurser, blir livet rikare. Ju äldre vi blir desto mer bör vi dela med oss av de eventuella tillgångar vi har – tid, kompetens, pengar etcetera. 

Självfallet gör givande även gott för egot. Skönt att känna sig duktig, god och generös. Givande får dock inte ha egot som huvudskäl. Poängen är att ge ovillkorade gåvor för att hjälpa för en god sak. Det är okej om egot får en kick genom att samverka med donationen eller volontärsarbetet. Det gäller dock att se upp så inte egot står i vägen för den goda intentionen.

Jag vet, mitt ego har många gånger spelat mig ett spratt. Magplask. Spegel, spegel på väggen där… Det är en balansgång. Att helt utradera egot är naturligtvis förödande för en människa och likväl är det bekymmersamt om egot tar överhand och styr hela vårt beteende. Denna balansakt pågår hela livet. Förhoppningsvis blir vi skickligare med åren med detta konststycke.

Jag slås av hur ofta jag möter deltagare i samtalsgrupperna som har stora färdigheter i denna ädla konst. Efter några timmars ödmjukt samtal förstår och känner jag hur mycket erfarenheter och visdom som männen vid min sida besitter. Cyklar ofta hem från möten med en värme i hjärtat.

I ärlighetens namn måste jag också tillstå att även motsatsen inträffar. Personen ägnar timmar åt namedropping och åt att framställa sig själv i fördelaktig dager. Inte sällan är namnen som nämns från en helt annan tid.  Jag känner bara vagt igen fornstora storheter som passerar i samtalet. 

Det gör mig lite sorgen. Varför måste personen imponera på mig? Han duger ju precis som han är. Jag samtalar och lär mig gärna oavsett hans curriculum vitae.

Det är en svår konst att släppa taget om det som varit. Acceptera att tiden går och att en försoning kanske inte alltid är möjlig.

Efter att ha lett en tredagars tyst retreat med temat Vem är man? på Sigtunastiftelsen ser jag tydligt mitt behov av att acceptera det jag inte kan förändra i mitt liv.  Behovet att acceptera oförrätter som jag bett om förlåtelse för, även om försoning inte är möjlig. Jag måste släppa taget om kvinnan jag bedrog och bett flerfaldigt om ursäkt till för denna djupa kränkning, vännen som alltid bokar av när vi ska ses och aldrig tar ett initiativ och systern som föraktat mig sedan länge.

”Du är en person jag skulle vilja ha som vän”, sa mannen som sökte mig för ett enskilt samtal där på Sigtunastiftelsens retreatplats Refugiet.  Jag blev så klart glad och inser att när jag släpper taget och stänger en dörr så öppnar ett nytt fönster.

Och när jag kommer hem och berättar om mina insikter för min älskade blir hon glad. Det känns som vi når en fördjupning i vår relation och hon säger åt mig att skriva.

Så jag skriver att det är meningsfullt att ge, med väsentliga relationer och med en identitet som är äkta förankrad i mig. Jag skriver för att Manskademin öppnar upp för meningsfulla och varma relationer. 

Och jag skriver att jag inte vill dö än på ett tag. Jag skriver att jag vill leva ett meningsfullt liv som åldrande man. 

Joachim Berner
företagare och författare