Teater: Europa är en vilsen man utan kärna

Teater: Underkastelse Scen: Deutsches Theater i Berlin Regi: Stephan Kimmig

Året är 2022. Kampen står mellan Front National och Muslimska brödraskapet, och för att undvika inbördeskrig blir Mohammed Ben Abbes vald till Frankrikes första muslimska president. När vi i Sverige diskuterar handskakningar, transformeras detta fiktiva sekulära Frankrike gradvis till en teokratisk stat där kvinnor tvingas träda ut ur arbetslivet och det offentliga samtalet. (Den mångkulturella ideologin är betydligt mer förtryckande i Skandinavien än i Frankrike, säger huvudpersonen Francois. Kanske finner vi här en nyckelreplik.)

Snart visar det sig att den milt leende Ben Abbes även har ambitionen att återskapa det gamla Romarriket och införlivar den ena arabstaten efter den andra i EU.

Hur kan ett sekulariserat land och dess invånare plötsligt låta sig frivilligt styras av islamisk lag? Varför väljer man denna typ av underkastelse? Hur djupt sitter vår moral och våra värderingar? Handlar det om pragmatisk anpassningsförmåga? Brist på mening? Eller storleken på prislappen?

När Michel Houellebecqs dystopi Underkastelse kom ut i Frankrike 7 januari 2015, samma dag som attacken mot satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion, orsakade den ett vulkanutbrott av känslor. Han påstods både ha en rasistisk agenda och profetiska kvaliteter. Årets kulturbråk var därmed redan utsett.

När nu Deutsches Theater i Berlin väljer att göra teater av Houellebecqs roman, gör man den drygt 40-årige litteraturvetaren Francois, men också Frankrike och Europa, till en patient i randig pyjamas. En sjuksköterska och tre läkare i vita rockar vakar över honom. Är han patient eller fånge?

Regissören Stephan Kimmig har gjort Underkastelse till ett symboldrama med en ny ramhandling där islam säger sig vilja läka ett sjukt och desillusionerat samhälle utan mening och riktning. Inget våld förekommer men frivilligheten är villkorad. De enda hörbara protesterna kommer från den identitära rörelsen, som ser sig som offer för 68-rörelsen och som riktar stark kritik mot utomeuropeisk invandring och det multikulturella samhället.

Som en röd tråd genom framför allt romanen finns Francois avhandling om 1800-talsförfattaren Huysmans konvertering till katolicismen. Men egentligen handlar Underkastelse mer om att underkasta sig en politisk än en religiös makt. Både romanen och pjäsen är stumma när det kommer till den religiösa dimensionen.

Sekularisterna och ateisterna har mest att frukta i detta nya Frankrike. Som ateist har Francois att välja på en hög pension eller en tredubblad lön från Saudiarabien mot att han konverterar.

I gengäld får han gifta sig med flera unga vackra studentskor. I princip ingen skillnad mot hans tidigare livsstil. För Francois är kvinnan till för mannens njutnings skull, så vari ligger skillnaden?

Han försöker bota livsledan med sex och klär av sig, både bokstavligt och bildligt. En man utan kärna är ingen vacker syn att se. Den stumma ytan krackelerar något när en madonnagestalt kliver ned från sitt podium i en procession och omfamnar honom. Han gråter. Eller försöker åtminstone.

Mitt på scenen finns en vit trappa med en liten öppning mot ett vitt himmelstäcke i papper. När taket sänker sig ned till golvet och över Francois anar vi vad som ska hända.

Men trappstegen är av papper. Han når aldrig himlen. Så handlar det verkligen om omvändelse och underkastelse? Är det inte mest en pragmatisk hållning för en vilsen man utan sammanhang?

För en man utan moral eller personlighet tycks valet vara ganska pragmatiskt. Francois är en opportunist och vill ha ett nytt liv. Han får chansen och tar den.

Om Europas kvinnor kan identifiera sig med huvudpersonen, är varken författaren eller regissören särskilt intresserad av. De förblir biroller och statister.