Författare förföljd av flyg

I höstas hade Maria Küchen och jag varit på samma konferens på Sigtunastiftelsen. När vi skulle hem delade vi taxi till Arlanda. Mitt plan skulle gå först. Maria skulle tvingas vänta ett par timmar på flygplatsen.

Det tyckte hon var en bonus.

– Jag skriver på en bok om flyg, berättade hon.

Jaha ja. En poet och kulturskribent med intresse för religion och livsåskådning skriver på en bok om flyg. Vad kan den tänkas handla om? ”Från Elie himmelsfärd till drakarna i Game of Thrones”, ”Messianska myter då och nu”?

I inrikeshallen på Arlanda letade Maria upp två fönsterplatser vid O’Learys, med utsikt mot gaterna. Det verkade som om hon suttit där förr.

– Ja, när jag är på Arlanda brukar jag sitta där. Och då tittar jag på flygplan: ”Där kommer det där cargoplanet från Korean Air”. Men jag är inte alls lika systematisk som riktiga planespotters, säger hon när vi nu träffas igen, ett drygt halvår senare.

Boken är nu klar och utgiven på Natur & Kultur: Att flyga.

Titeln har full täckning i texten. Faktaspäckade kapitel om segelflyg, stridsflyg, ballongflyg, trafikflyg, skärmflyg, fallskärmshopp, landningsbanor, piloters rutiner inför take off, fly-by-wire, efterbrännkammare och turbofläktmotorer. Stenhårt sakligt och därför så spännande. Men, som antytts, lite förvånande med tanke på den bild man burit med sig av poeten Maria Küchen. Så varför en flygbok?

– Ett av mina första minnen är de alldeles ljudlösa planen som flöt omkring ovanför Falköping med omnejd varje dag när det var fint väder.

Maria är född i Falköping i Västergötland, nära Ålleberg, det sven-ska segelflygets urberg. Sedan flyttade familjen till Uppsala och bodde nära flygflottiljen F16. Maria drabbades av Viggen-vurm. Och från den lägenhet på Gärdet i Stockholm som så småningom blev hennes kunde hon se luftballongerna stiga upp mot kvällshimlen.

Maria Küchen har, som hon uttrycker det, varit ”förföljd av flyg” hela sitt liv och själv, fascinerat, samlat på flygupplevelser, inte minst litterära.

Till sist var boken klar, utan att hon riktigt varit medveten om det. Allt som återstod var att skriva den.

Och nu ska vi prata om den. Tanken var att göra det i lämplig miljö, vid Kastrups flygplats.

Några kilometer från huvudterminalen, finns en grillkiosk, Flyvergrillen, som blivit en samlingsplats för planespotters, flygets ornitologer, entusiaster besatta av att se, identifiera och ofta fotografera plan som startar och landar. Men signalfel fick vårt Öresundståg att stranda i Hyllie.

Därför sitter vi i stället i en folktom kaféhangar i köpcentrumet Emporia. Miljön känns ändå på något sätt rätt, det kunde vara avgångshallen på snart sagt vilken flygplats som helst. Helvetet – en evighetstransfer på inrikesterminalen?

Maria Küchen har gjort en energisk research. Hon har med hjälp av sociala medier skapat ett nätverk av flygande experter som försett henne med fakta och synpunkter. Hon har flugit i simulatorer, testat segelflyg, suttit i Cessnor och glidit fram över finska sommarskogar i luftballong. Jag frågar henne vad som varit roligast.

– Det är svårt att säga. Allting var fruktansvärt kul. Men det får bli ballongfärden i Finland. En skir finsk sommardag. Glasklart. Två sekundmeter. Vi gled fram sakta i denna makalöst vackra kväll. Det var suveränt. Det var omvälvande.

Och Att flyga är trots sin så-funkar-det-attityd, en bok också om det ”omvälvande” och det ”mystika”, om de ”existentiella frågorna”. En av hennes ledsagare i flygets värld har varit en Finnair-pilot hon träffat på en kyrklig konferens i Finland.

– Vi kom väldigt bra överens och började prata, och då dök de här sakerna upp. Flyg och andlighet, flyg och mystik.

På vilket sätt tycker du att man ka se flyget som en metafor för religiösa förhållningssätt?

– I religiösa sammanhang talar man mycket om tillit. Och är det något man måste ha när man flyger så är det tillit. Man måste lita på, om inte på Gud, så i alla fall på människor. Annars går det inte att flyga. Det är en metafor för den mänskliga existensen i sig. Man måste våga lita på att det går att leva.

Det är en religiöst relevant aspekt på flygning. Det finns flera, framhåller hon.

– Det transcendenta, till exempel. Att man ibland kommer i närheten av det omöjliga. Det gäller inte minst stridsflyget, konstflyg med stridsflygplan. Där tänjer man på gränsen mot det omöjliga. Och det är ju också vad mystikern gör, sträcker sig mot det som inte är möjligt att erfara.

Altimeters – checked. Beacon – ON. Thrust lever – IDLE. Parking brake and NWS – set. I kapitlet ”Rit och rutin – flygets mystik” återger Maria Küchen piloternas checklista inför en flight med en Airbus A320. Det är som ”en rytmiskt pulserande obegriplig men suggestiv dikt”, sammanfattar hon.

Engelskan är piloternas latin, det gemensamma rituella språket.

– Och man behöver inte vara kristen flygkapten för att se likheterna mellan liturgiska, rituella beteenden och det som sker i cockpit.

Förklara?

– I flygsituationen måste allt göras exakt så som det görs, i en viss ordning, på samma sätt. Då blir flyget en metafor för den liturgiska ritualen.

Med cockpit som högaltaret?

– Ja, faktiskt. Där genomförs riten av prästerna.

En viktig inspiratör för Maria Küchen är den amerikanske författaren och flygkaptenen Chris Manno som formulerat mottot: ”Count the beads, fly the prayer”, räkna radbandets pärlor, flyg bönen.

Låt oss hålla fast vid de religiösa parallellerna. Mot bakgrund av klimatkrisen är det ju många som i dag betraktar flygandet närmast som en dödssynd. Hur ser du på det?

– Jag tänker på den finländske flygkaptenen som på klingande finlandssvenska sa; ”Jag frågar mig ibland om det är motiverat att jag vräker ut tonvis med flygbränsle i atmosfären för att finnar ska kunna supa sig fulla i Thailand.” Det är inte så att man i flygvärlden inte tänker på det här. Och för min egen del finns det vissa saker jag inte gör. Jag okynnesflyger inte på semester långt bort när jag istället kan ta tåget till en strand på Själland. Det är den aggressiva konsumismen jag tycker är problematisk. Det gäller också det ohämmade affärs- och Brysselflyget. Sedan hoppas jag på tekniska framsteg, en fortsatt utveckling av solcellsdrivna plan och så vidare.

Men just den dag vi träffas är det snarare mörka moln än en solljus framtid man ser framför sig. Dagen innan har de stora flygplatserna i Sverige lamslagits i flera timmar på grund av radarproblem och ett Egyptair-plan har kraschat i Medelhavet, kanske på grund av ett terrordåd.

Förlorar du aldrig den tillit du nyss talade om?

– Nej, inte nu längre. Jag har tidigare varit rätt ordentligt flygrädd. Då har det handlat om saker som: ”Är piloten bakfull?”, ”Sitter vingarna verkligen fast?” Nu vet jag att vingarna sitter fast. Och piloter, ja i alla fall skandinaviska piloter, testas regelbundet. Det görs stickprov och det är stenhårt. Har någon mer än 0.00 promille flyger han eller hon inte mer. Då är det slut med det jobbet. Numera känner jag tillit.

Även när det har inträffat en olycka?

– Ja faktiskt. Jag vet att sådana fruktansvärda händelser trots allt är väldigt ovanliga. Jag tror att kunskap gör en trygg och att det omvänt finns ett samband mellan okunskap och rädsla.