”Ju mer antisemitism desto mer skojar jag”

Januari 2015: Näthandelsjätten Amazon beställer en tv-serie av Woody Allen, den judiska humorns världsstjärna.

Februari 2015: Tre personer skjuts till döds under ett attentat mot en synagoga i Köpenhamn.

Är den judiska kulturen älskad eller ifrågasatt? Ronn Elfors Lipsker sitter vid ett gigantiskt caféfönster i Stockholm. Vi har full uppsikt över gatans alla förbipasserande. De har full insyn in till oss. Rädd är han inte.

– Vi måste öppna oss. Det är därför vi har kultur. En del sluter sig, jag gör tvärtom. Ju mer antisemitismen ökar desto mer kör jag.

Han är mångsysslare i kultursvängen. Skådespelar, regisserar och föreläser. Inte minst är han stå upp-komiker. Mazel tov – en judisk cocktail, Sikta mot Davidsstjärnorna, Judarna måste vara tokiga; flera av Ronn Elfors Lipskers föreställningar har kretsat kring hur det är att vara jude i Sverige.

Han konstaterar som många andra: närheten till kulturen är en stor del av den judiska identiteten.

– Du kan inte leva utan kulturen som jude. Den judiska kulturen var inte död ens under andra världskriget.

Bilden av den judiska kulturen är väldigt positiv, säger han. Det finns ett stort intresse och många känner igen sig i den. Attityden i media är öppen och när han uppträder kommer många icke-judar.

– Judisk kultur är på många sätt en del av hela världens kultur, den amerikanska kulturen är i hög grad judisk. Bästa sättet att ta del av judisk kultur i dag är väl att kolla på Youtube.

Samtidigt finns den ­växande antisemitismen. Ronn Elfors Lipsker ser hur den både hämmar och stärker. Många blir rädda. Andra, som han själv, blir peppade i viljan att skapa motkrafter och göra den judiska kulturen än synligare. En vecka efter attentaten mot synagogan i Köpenhamn hade han föreställning i Göteborg. Den var fullsatt. Och när han själv tar barnen till synagogan i Stockholm plockas kippan fram för att visa att ”vi finns i världen”.

Under 90-talet var det judiska kulturutövandet rätt klezmerdoftande. I dag handlar innehållet i kulturproduktionen mycket om samarbeten. Om hur judar, kristna och muslimer ska mötas.

Samtidigt finns en feghet och en ovana vid hur man lämnar de upptrampade spåren, tycker han. Ta bara traditionen med att överlevande från Förintelsen berättar på skolor och andra platser om sina erfarenheter.

– Givetvis är det bra och nödvändigt. Men varför sprider ­ingen berättelsen som Sophie Scholl och alla som gjorde som hon? De som gömde judar, de som gjorde motstånd! Sällan har deras berättelse behövts så mycket som just nu.

Och Israel, varför talar ingen om det i kultursammanhang, undrar han. Man brukar säga att man inte kan skämta om För­intelsen. Det kan man visst, menar Ronn Elfors Lipsker, och drar en vits om att ”Förintelsen kan inte äga rum i Sverige eftersom Banverket och SJ aldrig skulle kunna få till logistiken”. I stället är det Israel och terrorism som är dagens stora tabu.

– Ingen vågar tala om Israel. Det är elefanten i rummet.

Han är proisrael. Inför publiken brukar han skämta om att han valt fel. Om hur alla balla människor, som Gina Dirawi och Timbuktu, gillar Palestina. Själv är han i det töntiga ”Siewert Öholm-gänget”.

Nu lobbar han för att tillsammans med den muslimske komikern Isa Aoufia få resurser att genomföra en föreställning utifrån Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker. Ronn – den judiske proisraelen – ska stå sida vid sida med Isa – en troende, pro­palestinsk libanes med muslimska och kristna rötter.

– Bara att vi går upp på scen är ett statement. Vanligtvis slutar kulturmöten med en debatt. Man river upp känslor men lämnar sedan betraktaren. Vi vill visa att ”Det här måste DU göra för att det ska bli fred”.

Isa Aoufia har fått pengar att översätta boken till arabiska. Om föreställningen blir av är ännu en öppen fråga. I takt med att främlingsfientligheten ökar blir kulturarrangörerna mer osäkra: Kan vi sätta vårt namn under detta? Kan vi finnas med i det här sammanhanget?

– Då är det tryggare att satsa på en violinist från Polen. Men är det judisk kultur? Är det judiskt om en kompositör är jude? Jag saknar ett samtal om vad judisk kultur är i dag.

Samtidigt finns ett helt annat till synes harmlöst hinder som möter många utövare med religiös bakgrund: Den svenska religions­fobin.

– Det värsta du kan säga på en scen i det här landet är nog att du älskar Gud.