Kyrkospel i Lund: Nyskriven pjäs varje sommar

Kyrkospelet är en ambitiös årlig satsning som startade redan 1960, då Birgitta Hellerstedt Thorin fick en nyinrättad tjänst som kyrkospelskonsulent vid Lunds stift. Numera är det Josefin G Andersson, präst i Lunds domkyrkoförsamling, som fungerar som liturgisk ledare. Hon har varit engagerad i kyrkospelet sedan 2010.

– Det är jätteviktigt att få uttrycka gudsnärvaro i domkyrkan genom både konst, musik, dramatik och dans, säger Josefin G Andersson.

Varje föreställning mynnar ut i en mässa, som hon leder. Med åren har hon också kommit att tas i anspråk som skådespelare. Under arbetet med kyrkospelet svarar hon på frågor om vad kyrkorummet står för. Vad fungerar på den här platsen och vad fungerar inte? Hur tas rummet i bruk så att det samspelar med pjäsen?

– Samarbetet är tätt mellan liturgen, koreografen och regissören. För mig är det både spännande och utmanande att under en tid få ett nytt arbetslag, säger Josefin G Andersson.

Inför varje år skrivs nytt manus, ny musik och görs ny koreografi. Professionella musiker och regissörer engageras, vanligtvis också ett par professionella skådespelare. Dessutom deltar ett antal ungdomar som får betalt men inte är yrkesskådespelare. I år fungerar prästen och fem ungdomar som aktörer.

– Kyrkospelen har ofta tagit upp samhällsaktuella frågor. De senaste åren har det varit flyktingtema och handlat om utsattheten bland romer. En gång handlade det om en kvinna som fick bröstcancer och nu senast kretsade det kring tre olika generationers förhållande till tid, säger Josefin G Andersson.

Att kyrkospelet tar aktiv ställning för exempelvis flyktingar kan upplevas som provocerande av vissa i publiken. Men Josefin G Andersson tycker inte att ett kyrkospel ska vara rädd för att utmana.

– I kyrkorummet kan vi verkligen prata om de svåra sakerna. Och mässan mot slutet kan fungera förlösande, säger hon.

Regissören Lotten Roos jobbar med kyrkospelet för fjärde året i rad. För varje år har ensemblen vågat använda allt mer av kyrkorummet, säger hon. Nu spelar de flesta av rummets symboler en roll i kyrkospelet.

Vad årets upplaga ska heta är inte spikat ännu men arbetstiteln är ”Vem är din förebild?”.

– Min tankeprocess började när Trump vann presidentvalet i USA. Först blev jag väldigt ledsen, men sedan vände jag mina mörka tankar om framtiden till något jag kunde bearbeta konstnärligt, säger Lotten Roos.

Ämnet förebilder har bland annat med ledargestalter att göra, menar hon. Man kan se sig själv som förebild utan att betraktas så av andra. Man kan också förvalta sitt ansvar som förebild mer eller mindre väl; som förebild har man makt. Det kan handla om presidenter eller kvinnorättskämpar men också om vanliga människor. I en nära relation växer man ofta både av att ha en förebild och att vara det för någon annan.

– Vi som jobbar med föreställningen ställer oss frågan vilka som varit våra förebilder. Några lärare blev mina förebilder därför att de fick mig att känna mig sedd, säger Lotten Roos.