Med lyxjakt till himlen: Soundet från Los Angeles seglade in i kyrkan

– Utifrån sett har det alltid känts som att westcoastsoundet passar som hand i handsken med kyrkan, säger Svenska Dagbladets Dan Backman, en av Sveriges mest tongivande musikjournalister.

Han är en av västkustmusikens främste svenska förespråkare, också när den var som minst creddig under 1990-talet.

– Jag har varit en stolt anhängare av westcoast hela tiden och har absolut ingen anledning av att förneka det och skämmas för det, säger han.

Kontakten med westcoastmusiken – eller yacht rock som den numera är mer känd som internationellt* – kom när han köpte Marc Jordans första album för fem kronor i Södertälje.

– Hade den inte varit på rea hade jag nog inte köpt den. Det var en chansning men jag fastnade snabbt för låtarna och soundet och köpte hans andra platta för fullt pris, berättar han.

– Det där var man ju lite ensam med ett bra tag. Men när jag började jobba deltid med skivdistribution på Record Service i mitten av 1980-talet träffade jag några västkustdårar bland all glamrockare som jobbade där.

En av dem var Per Åslund, som tillsammans med Dan har grävt allt djupare i skivbackarna. De gjorde senare också podcasten Keep it Smooth, vars sista (senaste?) avsnitt släpptes 2016.

Vägen från klassiska Los Angeles-studior som Sunset Sound till Sverige är inte spikrak.

Även om sådana som Ted Gärdestad och Anita Lindblom hade åkt över till Los Angeles för att beströs av den unga studioelitens guldstoft, ruckade de inte på poplåtens grundrecept. I stället var det svenska kristna artister som plockade upp de amerikanska förebildernas unika musikaliska mix.

Licence, Edin-Ådahl, Roland Utbult, Hoppets horisont, Ingemar Olsson och Per-Erik Hallin är några som släppte de mest utpräglade westcoast-plattorna vid tiden. Och många gånger släpptes de på skivbolaget Signatur (moderbolag Verbum).

Inspirationen kom från USA. Där hade den kristna populärmusiken – CCM, contemporary christian music – vuxit fram i symbios med Jesusfolket – en väckelserörelse bland hippies på den amerikanska västkusten, men också inom Maranatarörelsen.

I likhet med musiken från Laurel Canyon var det singer-songwriters och mjukrock som gällde fram till mitten av 70-talet. Men i mötet mellan countryrock, jazzrock, rhythm & blues, gospel, funk och disco kom en grupp musiker och producenter i Los Angeles att mejsla fram soundet, snarare än genren, som under några år satte ribban för kommersiell amerikansk populärmusik.

Bröderna Porcaro, Michael Omartian, David Foster och Jay Graydon var praktiskt taget med på ”allt”: från Olivia Newton John till Michael Jackson.

Och även om det är svårt att måtta upp exakt hur stor den var i både Sverige och USA, så vittnar skivkatalogerna om en enorm produktivitet och kreativitet bland de kristna västkustartisterna.

– Onekligen blev det en jättestor grej eftersom man kan hitta väldigt många skivor nu efteråt. Det fanns ju hur många artister som helst som ville spela in med de här musikerna och producenterna, säger han.

Det gäller särskilt i USA.

– Det kom säkert minst lika mycket på de kristna bolagen som på Reprise och de andra stora skivbolagen.

Vad var det som gjorde att det var så många kristna band och artister som plockade upp den här musiken?

– Den rena västkustmusiken är välartad och balanserad. Den skyr vulgariteter, är aldrig destruktiv och rotar inte i de jobbiga sidorna av livet, vare sig textmässigt eller musikaliskt, säger han.

Till skillnad från punken, som hade en tydlig tonårsprägel, kunde de som gjorde svensk westcoast vara betydligt äldre. Lars Mörlid är ett sådant exempel.

– Han är gammalmodigt högtidlig i sin framtoning, och verkar vara en stram man. Han försöker inte förenkla sitt budskap. Men han har gjort vissa låtar som är ren westcoast till de här högtidliga texterna. Det blir lite märkligt.

– Licence, däremot, försöker ha en coolare framtidning, ett ungdomligt lite proggigt politiskt tilltal. Jag älskar det, säger han.

Just den svenska prägeln är en bidragande orsak till att Dan Backman är så förtjust i bandet.

”Jämfört med de Los Angeles-producerade album som legat i kopiatorn låter det förstås lite tunt och svenskt duktigt, fast det blir paradoxalt nog bara en charmig tillgång”, avslutade Dan Backman sin recension i samband med återutgivningen 2010.

Som självbekännande nörd och skivsamlare har Dan Backman mer och mer börjat leta efter just de kristna skivorna, dels eftersom han tycker att det finns så mycket bra, dels för att det finns så mycket att upptäcka. Hur är det då att som ”sökare” lyssna på så tydligt kristna texter om bekännelse och omvändelse?

– Jag respekterar de kristna värderingarna och har inga problem med texterna. Jag kan också tycka att det är en kvalitet eftersom texterna känns så kompatibla med musiken.

– Men visst kan det vara svårt för någon med en mer antikristen inställning.

Det som Dan Backman älskar med musiken är just det som den kritiserats för: att den är "supersmooth” men samtidigt komplex.

– I vissa låtar kan jag se för mitt inre hur musikerna nöjt nickar åt varandra i studion, bara för att det är så sjukt tajt. Det är sådant som kan föraktas i Sverige.

Den sticker också ut i jämförelse med vad sinnebilden av rockmusik ska vara: testosteronstinn urladdning som träffar maggropen, till synes barskrapad från pretentiös överbyggnad.

– Grejen med västkust är att den är återhållsam. Det ska aldrig vara bredbent och det ska aldrig bli svettigt. Jag gillar att det är så kontrollerat. Men samtidigt passionerat.

Eller som skådespelaren Fred Armisen formulerar det i den nyutkomna boken Yacht Rock – An Oral History: ”Det måste ha krävts en enorm viljestyrka att spela så försiktigt”.

– Det finns så många detaljer som man kan nörda ner sig i och upptäcka. Det är motsatsen till att bara harva på. Varför bara göra den här gråa Ulf Lundell-grejen när man kan färga ackorden och göra det rytmiskt intressant?

”Bredbentheten” är det äkta i kontrast till västkustmusikens nördiga sofistikation. En genomgång av Kyrkans Tidning åren 1982–1984 visar att de få gånger Westcoastskivor nämns är det i lätt nedsättande ordalag: ”…typiskt välpolerad produktion från Los Angeles” och liknande omdömen. Det är musik att testa hifi-utrustning med, inte att lyssna till.

För Dan Backman blir sådana resonemang galna.

– Westcoastmusiken är inte jordnära. Men den är inte mindre äkta för det, säger han.

Men under senare år har soundet och attityden tagit revansch. Flera uppmärksammade återutgivningar har lyfts fram av musikpressen, bland annat en samling obskyr privatpressad västkust som Numero Group gav ut i fjol (Seafaring Strangers: Private Yacht). Som tidigare nämnts finns finns Licence första skiva, liksom kristna Hoppets horisont tillgängliga på strömningstjänsterna.

Indierockarna Grizzly Bear samarbetade med Doobie Brothers-sångaren Michael McDonald på skivan Veckatimest 2010.

Daft Punks Random Access Memories från 2012 är doppad i den klassiska studioeran i LA cirka 1980, och med ett omslag som parafraserar Michael Jacksons Thriller.

Real Estate, Mild High Club och Natalie Prass är några andra samtida exempel på musik som hittat till västkustsoundet.

Basvirtousen Thundercat (Stephen Bruner) är kanske det mest omskrivna exemplet just nu, inte minst låten Show You The Way där både Michael McDonald och Kenny Loggins medverkar.

– Det är det bästa exemplet på uppdaterad westcoast sedan Daft Punk, säger Dan Backman entusiastiskt.

– Det är kanske inte traditionell westcoast, men den har sådana vibbar att man blir lycklig.

I Skandinavien finns flera band som för musiken vidare: Peter Friestedt, State Cows och William Sikström plockar upp den svenska (och kristna) tråden och gör låtar som ligger bandet Pages sista skiva från 1981 nära.

Men det där nästan arkivariska angreppssättet får det aldrig riktigt att lyfta.

– Svenskarna måste jobba hårt på att få till det, medan en snubbe som Thundercat bara verkar groova fram det på ett naturligt sätt, säger Dan Backman.

Trots den nyvunna uppmärksamheten, både bland musiker, musikjournalister och den intresserade allmänheten, tror han inte på en verklig revival; musiken är helt enkelt för snäv.

– Det är ju en specialiserad musik. Den är inte för alla, just eftersom den är komplex. Det kan ju aldrig bli EDM (elektronisk dansmusik, särskilt avseende artister som David Guetta, Swedish House Mafia eller Avicii).

Någon återväxt inom den kristna popmusiken går inte heller att spåra. Dan Backman tror att en förklaring är att den under 1980-talet blev mer mångfacetterad än tidigare, där alla möjliga genrer samsades om uppmärksamheten. När Dan Backman på 1990-talet gjorde ett försök att hitta westcoast-musiken bland dåtidens kristna band, upptäckte han helt enkelt att den inte längre fanns.

– Någon westcoast hittade jag inte då, men det fanns precis allt annat. Och det antar jag att det gör fortfarande.