Breven avslöjar oro och tröst hos Lina Sandell

På hösten 1868, när Lina Sandell nyss fyllt 36 år, skriver hon i ett brev till sin väninna Augusta Almqvist om graviditet, förlossning och sorgebearbetning. Hon avslutar: ”Hade det varit hans goda vilja, nog hade det varit kärt om jag fått behålla den dyrbara gåfvan – men Han såg ju hvad som var nyttigast för henne och oss. Efteråt kännes väl en underlig tomhet, men det är godt att få böja sig för Guds vilja.”

Är Lina Sandell undergiven, provocerande gudfruktig – eller tryggt troende på ett sätt som inspirerar? Att beskriva ett förlorat barn med orden ”godt att få böja sig för Guds vilja” kan tolkas på båda sätten. I Sandellforskningen är också denna dualitet återkommande.

Litteraturvetaren Anne Nilsson, författare till Flickan i trädet (1985), bekänner i sitt förord hur hon först uppfattat Lina Sandell som blint troende, naiv och verklighetsfrånvänd. Tryggare kan ingen vara – jo, pyttsan! Under sin forskning upptäcker Anne Nilsson i stället en komplicerad person som tänker självständigt och kritiskt. ”En människa vars vilja att tro ofta är starkare än hennes förmåga”, skriver Nilsson.

Prästen och tonsättaren Per Harling beskriver fint Lina Sandells motsägelsefulla personlighet i boken Ett ögonblick i sänder (2003): ”Ofta framträder i Lina Sandells egna dagboksanteckningar en människa med uttalat svag självkänsla, inte sällan bottnad i en djup syndaångest, men också drabbad av en allmän kroppslig svaghet. Samtidigt är hon den stilla, tröstande och ömsinta lovsångens mästare.”

Det är Anne Nilsson som är först med att upptäcka en anteckning i Clara församlings kyrkböcker om en dödfödd flicka. I brev och papper från tiden efter förlossningen finns inga spår av barnet och sorgen, förutom av en sax som tydligen varit framme och censurerat. Men nu har den pensionerade kyrkoherden Gösta Imberg uppmärksammat drygt 300 brev som Lina Sandell skrivit till sin bästa väninna Augusta Almqvist, och där finns alltså den nyförlösta mammans egna ord bevarade. Ord om tomhetskänslor och en förtröstan på att det var bäst som skedde.

Lina Sandell ställde krav på sig själv att hon skulle vara glad och tacksam direkt efter ett dödsfall i familjen, skriver Sofie Walter i boken Det var en plågsam stund, en stund af indre smärta (2013). Sofie Walter, psykolog som forskat om religiös sorgebearbetning, studerar i sin bok särskilt Linas sorg efter en mycket älskad pappa som drunknade. Hon konstaterar också att Lina Sandell drabbades av skamkänslor när glädjen och tacksamheten inte ville infinna sig.

Raderna hon skriver om det dödfödda barnet vittnar inte om skamkänslor men väl om en strävan efter att skapa mening. Något Lina Sandell försöker uppnå genom att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att både erkänna sin förlust och uttrycka tillit till det hon trodde var Guds vilja.

Det här temat är genomgående i de brev som Gösta Imberg gått igenom. Lina Sandells liv innehåller många saker att oroa sig för, men hon förnekar inte sin oro. Tvärtom ger hon fritt uttryck för den – för att genast påminna sig själv om att hon tror på Guds beskydd. ”Tryggare kan ingen vara, än de trognas lilla skara”, som hon ursprungligen skrev i det som senare skulle bli en av svenska folkets mest älskade psalmer.

– Man skulle kunna tolka det som att det inte fanns något som nådde innanför hennes pansar, säger Gösta Imberg om alla Lina Sandells trygghetsmarkörer.

Hans egen tolkning är en annan:

– Men hon skrev säkert också till sig själv. Hon satte ord på det hon själv behövde höra.

Senare livshändelser stärker Lina Sandell i hennes tro att allt är Guds vilja. Gösta Imberg ser detta i breven: Systern Mathilda dör och efterlämnar nio barn. Men eftersom Lina och hennes man inte fått några egna levande barn, har de möjlighet att ta hand om tre av Mathildas. Så blir två tragedier meningsfulla i psalmförfattarens fromma tolkning.

Mycket av Lina Sandells oro var förknippad med maken Oscar Berg och ekonomin, det framgår av breven till väninnan. I slutet av 1870-talet, i samband med en stor finanskris, hotas familjen av konkurs. ”Den högsta och enda trygghet är att ha Gud till bolagsman”, skriver Lina Sandell.

Hennes man, som var grosshandlare, tar snart steget att sälja sin affär, vilket innebär en begränsad inkomst att leva på framöver. Ytterligare ett ekonomiskt stressmoment för hustrun: ”Mitt otrogna hjerta tycker ej om detta, men Gud öfverstyr”.

Makarna slipper konkurs på 70-talet men 1892 är den ett faktum. Och nu blir fallet stort. Konkursen ligger på nästan en miljon kronor i dåtidens penningvärde, och Oscar Berg döms dessutom till två månaders fängelse för ofullständig bokföring. En del av vännerna säger upp bekantskapen, men Lina Sandell kan fortsätta sitt arbete att ge ut flera barntidningar och Oscar Bergs tidning Arbetarens vän.

Lina Sandells man var en offentlig person i sin samtid, mer än sin fru. Han var känd bland annat för sin nykterhetskamp, något som enligt Lina Sandells brev föranledde en satirisk pjäs på Södra teatern i Stockholm. ”Hufvudsyftet är att gissla hans nykterhetssträfvan, hans tidning och hans arbete i sjömanskapellet (...) Den kallas: ’Resan till månen’, ty Oscar förpassas slutligen dit”. Oscars hustru skriver om sin oro för att den hånfulla pjäsen skulle kunna skada nykterhetens sak. Men hon påminner sig som vanligt om att Gud håller allting i sin hand och kan vända även det onda till gott.

Riktigt skräckslagen blir hon däremot i februari 1880 då maken får ”ett så ohyggligt bref med posten”. Oscar Berg krävs på 20 000 kronor, annars kommer den så kallade Nihilistligan att mörda honom. ”Jag vet ju att vi äro i Guds hand och att Han bevarar de sina och ändå kännes det så ohyggligt, ett sådant hot”, skriver Lina Sandell.

Ännu en av hennes mest omtyckta psalmer – de tre populäraste handlar just om trygghet – är Bred dina vida vingar. Genom tidigare forskning är det känt att Lina Sandell ofta återkom till bilden av Jesus som en beskyddande höna, och ibland tvingades ändra denna metafor till något mer patriarkalt. Per Harling beklagar att psalmens ursprungliga formulering med tydlig hänvisning till hönan och kycklingen försvann. Nuvarande psalmrad lyder: ”och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig”, men från början hette det: ”och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig”.

Gösta Imberg lyfter fram ytterligare en referens till hönan och kycklingen, ur ett brev till Augusta Almqvist den 27 juli 1882. Och här för Lina Sandell in ytterligare en dimension, när hon reflekterar kring hur det paradoxalt nog kan kännas mest hopplöst för den som är allra närmast Gud. Hon skriver:

Herren inneslute oss i sin kärleksfamn! De kycklingar, som ligga djupast in under modersvingen, ha det tryggast, men det är under tiden mörkt.