Vi måste börja prata om himlen

Finns det en plats, ett tillstånd, en tillvaro bortom döden? Har livet en fortsättning? Är det inte bara en slump att vi lever här en kort tid för att sedan dö och multna bort? Är inte talet om en himmel bara en flykt från ett alltför hårt liv? En flykt från verkligheten? Enbart en dröm om det fullkomliga?

Och varför tala om en himmel när världen ser ut som den gör? Behövs inte all energi till att göra något åt det alltför orättvisa livet här på jorden? Varför slösa kraft på något vi inte sett? Det går ju ändå aldrig att bevisa att himlen finns? Eller …?

Där jag är talas det inte särskilt mycket om himlen. Inte ens i våra kyrkor, förutom vid begravningar. Har vi kanske blivit trötta på tidigare generationers alltför myckna predikande om livet ”ovan där”?

Har kanske himlens koppling till dess motsats helvetet bidragit till den relativa tystnad jag nu upplever att över huvud taget tala om himlen? Kanske rädslan för att åter ta upp frågan att hamna utanför Guds rikes himmel känns alltför laddad? Kanske vår kyrka har tagit åt sig av den religions- och himmelskritik som tidigare fick så stor genomslagskraft?

För egen del har jag ofta saknat samtal och delande av både tankar och erfarenheter av livets slutmål – himlen. Det har förstärkts genom att den nygamla pilgrimsrörelsen nu har fått en renässans. Där finns en ny aktualitet att tala om livsvandringens slutmål, där döden bara blir en portal till den tillvaro som väntat sedan tidens begynnelse.

Då blir tron på en fortsatt tillvaro bortom den synliga och tidsbegränsade tillvaron här på jorden inte en flyktmekanism utan snarare tvärtom. Den blir som ett sakrament. Att vilja göra något bra av resten av sitt liv – en extra kraftkälla till det liv vi har kvar här på jorden.

De två sista raderna i vår trosbekännelse – ”vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv” har blivit mer levande också genom alla de vittnesbörd som tiotusentals människor i dödens närhet givit, som under en kort tid säger sig ha besökt himlen.

Deras berättelser präglas av möten med det outsägliga och oerhörda att få möta sina nära och kära igen, vandra i en alldeles fullkomlig natur och få möta den ljusgestalt som övergår allt förstånd och som sprider en kärlek man aldrig tidigare upplevt.

Han beskrivs ha en överjordisk kraft. Man känner sig omsluten av honom och fullkomligt harmonisk. Han har en oemotståndlig dragningskraft och man känner sig mer älskad än man någonsin gjort.

Man blir helt absorberad av denna ljusvarelse som identifieras som Kristus – den uppståndne och levande Herren. Det är som att se in i Guds ansiktes ljus. Inget sägs och ändå sägs allt. Det är som om man alltid känt denne ljusvarelse och man vill stanna hos honom. För alltid.

Läkaren och forskaren Elisabeth Kubler-Ross, som varit en av pionjärerna till den så kallade nära dödenforskningen (NDU), säger:

”Himlen är vitare än vitt, ljusare än ljust och när vi närmar oss den blir vi fullkomligt insvepta i ovillkorlig kärlek. Om vi någon enda gång upplevt den kärleken kan vi aldrig mer bli rädda för döden igen … Här kommer vi att veta att det absolut enda som räknas är kärlek. Allt annat, våra prestationer, betyg och pengar är totalt ovidkommande” (ur Döden är livsviktig, Natur och Kultur 1991).

Många i vår egen tradition har själva haft liknande erfarenheter. Paulus hade troligen en NDU-upplevelse (Andra Korinthierbrevet 12:1–5).

Katolska kyrkans huvudteolog Thomas av Aquino fick en sådan i slutet av sitt liv. Denne lärde gigant inom det teologiska facket – skapare av Summa theologica på 1200-talet, den grundläggande läran om den kristna tron – kunde efter sin ljusvision skriva: ”Allt vad jag skrivit är som hö och synes mig äga litet värde”.

Han slutade skriva helt efter sin omvälvande upplevelse. Och många, många fler. De här vittnesbörden blir som en bekräftelse och komplettering av Bibelns och den kristna trons budskap om de eskatologiska frågorna.

Som ny präst i Katarina församling i Stockholm brukade jag på begravningskaffet ta upp frågan om vad som händer efter döden. Ofta hände det att någon tog tag i mig efteråt och sa att man kände igen sig. De hade också haft en så kallad nära döden-erfarenhet.

Då förstod jag hur pass vanliga de här upplevelserna faktiskt var. De har blivit inte bara en tröst utan även en ökad tillit till det liv man ännu har kvar och att det inte finns kvar en rädsla för döden längre. 

Jag tror alltså att talet om himlen skulle behöva en renässans i vår tid. Så svaret på min egen fråga om himlen finns – på riktigt är: Ja.

”Med åren har det grundlagts en slags djupglädje hos mig över detta outsläckliga hopp om livets fortsättning, som inte ens världens mörker kan fräta sönder, en röst som tycks komma långt inifrån, som ett eko från en annan värld, från en tillvaro där ingen smärta eller sorg längre existerar. Där Gud blir allt i alla. I detta hopp lever jag i dag. Med detta hopp vill jag dö”. (ur Himlen är ett underskattat resmål).

Hans-Erik Lindström