Det är ofta dumt att laga något som inte är trasigt och bilden är att begravningsverksamheten på de flesta håll fungerar väl, skriver Jonas Eek
När kyrkan skildes från staten uppdrogs åt Svenska kyrkan att fortsatt vara huvudman för begravningsverksamheten (förutom i Tranås och Stockholm där kommunerna sedan tidigare var huvudman). Det är nu dags att nu analysera och utvärdera det uppdraget. De tycker några motionärer till kyrkomötet som, med Jan-Olof Aggedals och Bo Silfverbergs bok Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan – ett samhällsansvar i tiden? (2018) som bakgrund, motionerar i frågan (2018:030).
Det som talar mot att Svenska kyrkan ska ha uppdraget är framför allt att Sverige är kraftigt förändrat. Allt färre medborgare tillhör Svenska kyrkan. Inom en relativt nära framtid understiger medlemsantalet 50 procent av befolkningen, vilket innebär att det för allt fler är långt ifrån självklart att ett specifikt samfund ska ha uppdraget. Det råder också viss osäkerhet om kyrkan klarar av utbildningen och rekryteringen av begravningsombud.
Uppdraget riskerar även att bidra till en otydlighet mellan kyrkans olika roller och uppgifter. När beslutet om en enhetlig solidarisk begravningsavgift togs 2016 väckte det dessutom stor irritation. En irritation som i nuvarande ordning ”träffar” kyrkan, vilket är onödigt. Kanske kyrkan i en tid när det verkligen behövs kraftsamling kring kärnverksamheten skulle må bra av att befrias från denna uppgift, och – så att säga – låta ”de döda begrava sina döda” (Matteusevangeliet 8:21).
Å andra sidan är det viktigt att värna och vårda alla relationer för en kyrka som kallar sig folkkyrka, alldeles särskilt i samband med de kyrkliga handlingarna. En majoritet av begravningarna sker dessutom fortfarande i Svenska kyrkans ordning, vilket gör kyrkans huvudmannaskap logiskt. Till detta kan läggas argument som historia och tradition, kompetens och kunnande, pietet och omsorg. Det är ofta dumt att laga något som inte är trasigt och bilden är att begravningsverksamheten på de flesta håll fungerar väl.
Dessutom – vilka är alternativen? En kommunalisering av verksamheten är inte självklart lockande. Än mindre en avreglering med risk för påföljande kommersialisering. Kanske har nuvarande modell framtiden för sig – att staten ger uppdrag åt en aktör i civilsamhället som, utan vinstintresse, utför uppdraget med stort förtroende och kunnande.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Varför avskräckande med kommunal huvudman?
Jag är aktiv i kyrkan i Tranås. Jag förstår inte att du, Jonas, ser samband mellan människors tro och antalet kyrkomedlemmar å ena sidan och griftegårdskötsel å andra. Min uppfattning är att huvudmannen för begravningsväsendet har ingenting med ceremonierna, begravningsgudstjänster att göra. I Tranås har vi många fina begravningsgudstjänster, både i kyrkorna och i det vackra begravningskapellet. Kommunen sköter griftegårdarna väldigt väl (med full demokratisk insyn).
Jag tror inte att de anhöriga i samband med en begravning är särskilt intresserade av kontakt med den som sköter griftegården. Det viktiga är mötet med personerna som är med vid planeringen och genomförandet av begravningsgudstjänsten. Och dessa är ju oftast kyrkans medarbetare.
Vi i kyrkan måste välja vad som är viktigt – att möta människor i sorg eller sköta krematorier och gravplatser. Vår kyrkoherde sa en gång: ”Jag är så glad att jag inte behöver administrera arbetet för kyrkogårdsarbetarna utan kan ägna mig åt att stödja kyrkvaktmästarna, musikerna och prästerna som arbetar med de sörjande och begravningsgudstjänsterna.”