Tillit är bättre än förbud i vigselfrågan

Sedan 2009 får samkönade par gifta sig i Svenska kyrkan. Många välkomnade det beslutet, inklusive jag själv. I sammanhanget antogs även en samvetsklausul om väjningsrätt som innebär att en enskild präst kan avstå. Det avgörande är att församlingen erbjuder vigsel så att ingen ­hindras från att gifta sig, åtminstone inte baserat på sexuell läggning.

Redan 2015, bara några år efter beslutet, motionerade ledamöter i kyrkomötet om att Svenska kyrkan borde täta glipan om väjningsrätten. I korthet anser de att det dels är beklagligt att man inte kan hindra redan vigda präster från väjningsrätt, dels att kyrkan aktivt bör kräva av blivande präster att de intygar att de är villiga att viga alla oavsett sexuell läggning. Somliga vill införa ett fjärde prästvigningslöfte.

Min gissning är att en överväldigande majoritet av präster i Svenska kyrkan inte har restriktioner för vigsel av samkönade par. Det är en minoritet som lever med sin övertygelse i det tysta. De opinionsbildar åtminstone inte och i praktiken fungerar vigslarna i församlingarna. Det påstår jag utan någon vetenskaplig studie i frågan, men har jag fel får ni gärna motbevisa mig.

Trots att jag inte delar väjningsprästernas övertygelse, uppmanar jag kyrkans förtroendevalda att sluta misstänkliggöra präster i denna minoritet. Samvets- och åsiktsfrihet bör finnas även i kyrkan. Om en enskild präst behandlar människor pastoralt klandervärt så finns det möjligheter till disciplinåtgärder via domkapitlet eller Diskrimineringsombudsmannen.

Det obehagliga i diskussionen om förbud mot väjningsrätt är att motionärerna till kyrkomötet ställer en minoritet mot en annan och polemiserar mot oidentifierade präster som diskriminerande och okristna i sin övertygelse. Först har man alltså bejakat en samvetsklausul för att kort tid därefter säga att den är diskriminerande. Observera att det saknas exempel på samkönade par som har blivit diskriminerade, bara möjligheten utgör alltså en diskriminering.

Argumenten i motionerna jag har läst (2015–2023) utgår från omsorg om de ­homosexuella och kyrkan. Så länge det finns präster som kan avstå från att viga samkönade par är enskilda och kyrkan i fara. I en motion påstås att många samkönade par har valt att vigas. Jag vet inte vad de menar med många men förra året var det 168 par. Totalt sett har antalet vigslar minskat ­sedan 1970. Samkönade äktenskap har inte påverkat den trenden. Från 2010 till 2022 minskade vigslarna på årsbasis med 7 000, vilket betyder drygt 13 000 förra året. Skälen till minskningen är troligen andra än att några få präster eventuellt skulle vilja åberopa väjningsrätt.

Det vanligaste argumentet för att stoppa väjningsrätten rör diskriminering. Även om inget konkret fall finns, bör ingen ­”riskera att mötas av strukturer eller bemötande som kan uppfattas diskriminerande”. Den nuvarande ordningen sägs öppna för att ”det står enskilda präster fritt att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning”. Även om det inte pågår diskriminering i juridisk mening, är det diskriminerande ”utifrån ett diakonalt perspektiv”. Ingen berör dilemmat att ett förbud kan innebära diskriminering av en annan grupp, nämligen åsiktsdiskriminering av ”väjningsprästerna”. Även den som är tveksam eller vill forska i frågan om samkönade äktenskap uppmanas indirekt att tiga om man avser att även förhålla sig kritisk.

Tre andra argument kan kallas inkludering och överlevnad, signalvärde och övertygelse samt nationellt mervärde. I korthet innebär det att så länge väjningsrätten finns så är kyrkan inte en ”trovärdig ­aktör”. Det är inte heller en kyrka som ”står upp för kärleken”.

Denna brist på trovärdighet kan motverkas genom att man ger en ”kraftfull signal om vilken kyrka vi vill vara”.

I en motion betonas betydelsen av att markera avstånd från denna grupp som man inte delar ”människo- och äktenskapssyn” med. Väjningsprästerna sägs ha en ”exkluderande och sluten” kyrkosyn och står inte för en ”öppen inkluderande och välkomnande kyrka”. Här bygger man motsättningar utifrån hugskott och antaganden, utan hänvisning till vare sig forskning, teologi eller konkreta händelser.

Nationellt mervärde tas upp i en motion och rör den svenska självbilden: ”Världen är komplex, Bibeln är komplex och kristen tro är heller inte så lätt alla gånger. Men Svenska kyrkan verkar precis här, mitt i vårt samhälle, vi kyrkotillhöriga av alla sorter är alla svenskar.” Det finns alltså en kristen essentiell grund i svenskheten som stämmer med Svenska kyrkans syn på samkönade äktenskap. Vad kyrkan var innan beslutet togs lämnas öppet, liksom frågan om vad de är som inte tror eller tillhör andra samfund eller religioner. Är de mindre svenska?

I de motioner jag har läst tecknas bilden av präster som potentiellt vill använda den väjningsrätt som Svenska kyrkan har beslutat om, som icke-lojala, diskriminerande, bristande i pastoral omsorg och i sitt kristna liv. De respekterar inte mänskliga rättigheter och bidrar till att ”gräva Svenska kyrkans egen grav”. Även om detta är en diskussion inom Svenska kyrkan så får man anta att motionärernas beskrivningar även omfattar de kyrkor och samfund som på teologiska grunder inte bejakar sam­könade äktenskap över huvud taget. I sin iver att skydda samkönade par bidrar flera av dessa motionärer till förvridna och lögnaktiga påståenden om de Andra.