Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation ringades inte in under benämningen ”religiösa”. Det klart att jag frågade – vad i hela fridens namn är vi då?
Jag tycker fortfarande att det är tramsigt att tala om det icke religiösa kristna landet Sverige. Vi tror gärna att vi mäktar se utom oss själva, men den egna svenska-kyrkliga kristenheten är vi blinda för.
En del av normen är i dag att be. Inte alltid högt och inte heller i samförstånd med någon annan, men de flesta som sitter där på tåget eller står i kassakön har under dagen slängt iväg en bön. En önskan, ett tack eller ett förlåt.

Är det någon motsättning mellan religion och kultur? Det har blivit naturligt att samlas i kyrkan ibland, för det är vanligt. Det är väl allt lite fegt att inte se sig i spegeln?
Jag tror att tro är något aktivt. Det tar fart i kroppen och levs. I det mediala rummet har det talats mycket om ideologier och övertygelser de senaste åren – passionerade, farliga, starka, underbara eller bekväma. Oavsett, så gör de någonting. De blir kulturella uttryck vare sig vi vill eller ej.

Kristus gör också någonting. Han träffar nya människor och bryter loss med gamla normer och traditioner. Han skapar nya. Paulus säger också att vi måste blicka framåt. Stanna inte här. Vi är på väg någonstans, och vi ber, för vi hoppas att det kommer att bli bättre. Samla kraft, öppna ögonen, öka nyfikenheten för någon annan … Varför gör vi på detta viset?