”Jag skulle behöva ett par jeans, men våra pengar räcker inte till kläder så mamma ska prata med diakonissan.” Tonårsflicka pratar med sin kompis på tunnelbanan.
Filosoferna Jürgen Habermas och Charles Taylor tror att religionen kommer att fortsätta vara relevant i det postsekulära samhället, skriver Göran Rosenberg i en understreckare i Sven­ska Dagbladet. Den roll filosoferna talar om är tanke- och värderingsmässig. Men den fattiga familjen som vänder sig till Svenska kyrkan är ett exempel på att religionen också fortsätter ha en praktisk betydelse.

Det är just som välfärdsaktör – och som röst i den offentliga välfärdsdebatten – som de västeuropeiska kyrkorna fortsätter att spela en aktiv samhällsroll. Det konstaterar rapporten Welfare and Values in Europe (Välfärd och värderingar i Europa, Förändringar relaterade till religion, mioriteter och gender).
I Europa talar man om vikten av att skilja mellan religion och politik, men åtskillnaden är inte konsekvent genomförd i praktiken. Svenska kyrkan har paradoxalt nog blivit mer efterfrågad efter skiljandet från staten, därför att detta sammanfallit med att allt fler människor ramlat utanför trygghetssystemen. Kyrkan stöttar sörjande, hjälper hemlösa, ordnar dagaktiviteter för äldre – och betalar ibland även ut kontanter till behövan­de.
Två saker står klart i forskningsrapporten. Dels vilket värderingsmässigt samförstånd som råder mellan samhället och Sven­ska kyrkan. Dels blindheten hos infödda svenskar för hur djupt genomsyrad kulturen är av kristendomen. Och det är i mötet med minoriteterna, de etniska och de religiösa, som det här blir uppenbart.

Den mycket omfattande forskningsstudien har för Sveriges del valt att titta på Gävle, där krockarna i värderingar och traditioner visar sig i skolan och på Familjecentralen. Det har handlat om det vanliga, till exempel luciafirande och griskött i skolmaten. Lösningen har varit samtal och kompromisser.

Den dominerande svenska uppfattningen är att religion är något privat, men att det är naturligt (och inte ett uttryck för religion) att samlas gemensamt i kyrkan ibland. Till exempel för skolavslutningar. I mötet med framför allt muslimska invandrare utmanas båda dessa föreställningar.

Familjecentralen i Gävle stöttar familjer under småbarnsåren. De mest synliga religiösa deltagarna är de kyrkligt anställda. Ändå är det enligt rapporten ”inte uppenbart i vilken utsträckning Svenska kyrkan representerar religion”. För kyrkan försöker inte evangelisera på Familjecentralen och är precis lika intresserad som övriga samhället av att främja individens fria val och jämställdhet mellan könen. Värderingar som tas för givna men inte är det för alla de minoriteter man träffar i verksamheten.
Det är tydligt att Svenska kyrkan fortsätter i en gammal historisk roll. Man vill verka för välfärd och har samma syn som resten av majoritetssamhället på vad detta innebär. Men dessa värderingar får kyrkans representanter upp ögonen för först i mötet med andra religiösa kulturer. Och då blir de ofta osäkra på hur de ska hantera åsiktsskillnaderna. Dessutom vet de ibland inte hur de ska prata om svåra existentiella frågor med människor av en annan tro.

Här behövs mer kött på benen. Kyrkans anställda ska med respekt för oliktänkande ändå tydligt kunna stå för både sin tro och sina värderingar. Det är viktigt för kyrkans skull. Men givetvis också för minoriteterna, där exempelvis muslimerna i Gävle vittnar om att de känner sig illa sedda i samhället. I mötet med dem krävs en genomtänkt framtoning, eftersom Svenska kyrkan får ett övertag när man på samma gång representerar både majoritetsreligionen och samhället.
Boken Sann mot sig själv – öppen mot andra är ett bra initiativ, viktigt bara att församlingarna avsätter tid och kraft för arbetet. Multireligiös fortbildning är ett måste för Svenska kyrkan.